måndag 20 februari 2012

Det där med självförakt

Jag har förstått att vi som lider av depression ägnar läskigt mycket tid åt att hata oss själva.
Jag har inte alltid gjort det.
För mig har depressionen mest handlat om existensens komplexitet.

Men nu har jag hatat mig själv i några veckor.
Jag har varit helt övertygad om att mina känslor och tankar är äckliga. Fula.

Så igår kom tveksamheten.
Den som rubbar på de där till synes orubbliga insikterna om livet.

Kanske är inte mina känslor och tankar äckliga.

Kanske är dem inte fel.
Kanske är dem helt normala.
Kanske kan dem få finnas.
Kanske har de allra flesta dem.
Kanske har till och med alla dem.

Kanske är jag inte ensam om att prata lite för högt ibland för att andra ska kunna höra om det där nya jobbet man har landat.
Det där med att behöva bekräftelse från andra. Det har i mina ögon varit något jag inte vill ägna mig åt.
Jag ska minsann veta och känna att jag duger som jag är. Utan bekräftelse.
Jag ska minsann stå i skuggan, för det är där den riktiga lyckan finns.
Men jag har glömt en sak.
Och den är mycket viktig i det här sammanhanget.
Jag är 24 år.
Okej då. Alldeles för snart 25.
Alldeles för mycket 25.
Jag är alldeles för mycket 25 år.
Och jag behöver bekräftelse.

Min mamma, som är 60 behöver också bekräftelse.
Inte lika mycket som jag.
Men hon behöver det.
Där har jag gjort mitt största misstag.
Jag är inte 60.
Jag är 25.
Och jag kan omöjligen snabbspola 35 år framåt i självkänsla.
Jag är 25 år.
Jag är ett omoget päron.
Ett litet kart.



onsdag 8 februari 2012

Tankar vid depression

Det sägs att alla depressioner är individuella.
Alla blir vi deprimerade på olika sätt.
På grund av olika saker.
Men det finns många, många likheter depressioner emellan.

Min depression går i huvudsak ut på två saker.
Ångest inför livets meningslöshet.
Inför det faktum att det en dag tar slut alltihop.
Det är inte just döden jag är rädd för.
Utan tiden.
Tiden som bara går och går.
Obarmhärtigt fullkomligen rusar den förbi månader, år, decennier.
Helt plötsligt undrar man vart allt tog vägen.

Det andra går ut på att nedvärdera mig själv.
Tänk om jag är annorlunda än andra?
Tänk om min verklighetsuppfattning är felaktig?
Jag ägnar mig åt en del romantiserande.
Jag romantiserar ofta mitt mående. 
Men jag har kommit fram till att det nog är en försvarsmekanism.
För inte orkar man med den fullkomligt kalla och skräckinjagande känsla som ångest framkallar, som är alldeles för äkta. Som är alldeles för mycket på riktigt. Som är alldeles för allvarlig.
När jag inte har ångest, kan jag exempelvis inte förstå exakt hur jag mår när jag har ångest.
Och tur är väl det.
För då skulle jag ju kunna framkalla ångest bara genom att tänka på det. Vilket jag också kan ibland.
Men ändå.
Ni fattar.
Och ibland, om jag exempelvis upplever en romantisk situation med min pojkvän. Då kan jag romantisera den, samtidigt som den sker. Jag kan fantisera att det spelas musik, att vi är med i en film.
Låter det konstigt?
Kanske är det konstigt?
Men samtidigt, är inte vår fantasi den mäktigaste egenskapen människan har?
Spelar den inte alltid in, på ett eller annat sätt?
Jag vet inte.

Är det någon som känner igen sig?





Evolutionen bör väl ändå innefatta psykisk välmående?

Eller?
Vi strävar hela tiden efter förbättring. Det är ju människans ständiga och rörliga mål.
Att utvecklas. Att bli bättre.
Vi har länge strävat efter ett välfärdssamhälle.
Ett ekonomiskt välfärdssamhälle.
Och vi är duktiga på det i Sverige.
Klasskillnaderna har hållit sig på relativ låg nivå. Även om glappet växer sig allt starkare.
Vi är på väg åt fel håll, på många sätt, Sverige.

Någon fällde en idiotisk kommentar i ett radioprogram om psykisk ohälsa för ett tag sedan.
Denna kommentar har marinerats i mitt medvetna sedan dess.
Denna person, ur vilken denna idiotiska kommentar for, skulle föreställa en kunnig inom ämnet.
Denna självgoda man svarade världsvant på frågan om vad han tror det beror på att så många unga människor mår så dåligt idag.
Han svarade: Unga människor idag har sådana stora krav på att man ska må så bra hela tiden.

Men vad fan.
Ja. Det är väl klar att man har krav på att må bra.
Konstigt vore det väl annars?
Inte vill man må dåligt i alla fall.

Jag håller fullständigt med om att många har alldeles för höga krav på livet. På det materiella livet. På yrkeslivet, på privatlivet. Karriären ska vara flygande, relationen ska vara romantisk och fläckfri - även efter fem år tillsammans.
Och de kraven är farliga.
För de stämmer oftast inte överens med verkligheten.

Livet är krångligt, vi är människor och vi har känslor.
Känslor som kommer i vägen för den där fantasin om drömlivet.
Istället kanske man ska jobba med att skapa ett realistisk drömliv. Som är tusen gånger bättre, när man väl har skapat sig det.

Men det här med att ha för stora krav på att må bra.
Jag har hört det förut.
Från äldre generationer.
Från generationer som växte upp utan antidepressiva hjälpmedel och från generationer där det var tabu att prata om psykisk ohälsa.
Jag har suttit framför många från denna äldre generation och berättat hur jag mår.
Och jag har mötts av klappar på huvudet och livet är inte alltid lätt. Ibland mår man dåligt. Det för man stå ut med.

Stå ut med.
Varför i hela världen ska jag stå ut?
Varför ska jag behöva kämpa varje dag för att må bra?
När det finns hjälp att få?
När jag kan må bra?
Varför ska jag då gå omkring och plåga mig?

Liksom forskning på andra sjukdomar, går forskningen om psykisk ohälsa framåt.
Vi strävar ju hela tiden efter att leva längre och att må bättre. Det är mänskligt.
Varför skulle det inte inbegripa det psykiska måendet.
Jag skulle vilja veta hur den äldre generationen skulle reagera om jag sa att, ja synen blir sämre med åldern.
Hörseln också.
Inte ska man använda glasögon eller hörapparat för det.
Det får man helt enkelt stå ut med.




När mamma ringde en vän

Mamma ringde en vän häromdagen.
Det var min önskan.
Denna barndomsvän till mamma, som jag endast har träffat en gång i vuxen ålder, har lidit av många depressioner.
Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig när jag träffade henne.
Solskensglad var hon.
Strålande av lycka.
Intresserad, engagerad.
Glad.
Lycklig.
Harmonisk.

Varför jag blir förvånad förstår jag inte.
Jag om någon borde väl ha lärt mig att det inte syns.
Depressionen lämnar inga avtryck utåt.
I alla fall oftast inte.

I min vanmakt bad jag mamma ringa denna vännina.
För att få höra några lugnande, stärkande ord.

Hon hade mängder av sådana.
Men det som lugnade mig mest var hennes övergripande budskap; det blir bättre.
Tiden läker depressionen.
Du behöver inte kämpa så du blir blå hela tiden.
Koncentrera dig på att överleva.
Alla de saker som du känner att du måste ta tag i, det kan vänta.
Objektivitet är inte depressionens starka sida.
Beslut fattar man bäst då man känner sig stabil.
Och stabiliteten kommer.

Om en 60 årig kvinna med flera depressioner bakom sig kan säga detta, måste det vara sant.
Jag kommer läka.
Jag behöver inte veta hur. För det kan jag ändå inte föreställa mig.
Men glädjen kommer komma.
Och livskraften.
Och den kommer ta över allt det där som depressionen står för.
Och DÅ kan man börja rumstera om i sitt liv.
För då kan man följa magkänslan.
För då finns annat i magen än bara fjärilar som vibrerar av ångest.

Så, till mig själv och alla ni som lider i detta hemska, ensamma mörker: Stå ut! Det blir bättre!


fredag 3 februari 2012

Hoppingivande berättelsers befintlighet

Lite förlängning på första stycket i förra inlägget.

Varför finns det så få hoppingivande berättelser?

Det är ju egentligen ganska förståeligt.
Glada människor sitter ju inte inne på internet och googlar på depressioner.
Inte heller har de tid att skriva om hur de tog sig ur depressionen och började må bra.
Och det förstår jag ju att man inte vill.
Varför skulle man vilja tänka på en jobbig period.
Då blickar man väl hellre framåt, och planerar för ytterligare välmående.

Men några gör ju det. Skriver hoppingivande berättelser om hur de tog sig ur den mörkaste grotta till ljusets paradis.
Några gör ju faktiskt det.
Och det är guld värt.

Men jag är ändå inte nöjd.
Jag vill veta mer.
Det är en tröst.
Det är en tröst att veta att det går att må bra.
Att livet kan kännas meningsfullt.

Så, om någon av er har en hoppingivande historia, kan ni väl snälla dela den med mig?




Det där med relationer del två

Ännu en underbar dag i en alldeles underbar värld.
I ett alldeles underbart liv.
Åh, livet känns så härligt och fint.

Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska vara inledningen på ett blogginlägg jag kan stå för.
Eller ja, jo, nja, kanske inte riktigt så glättigt.
Det är ju trots allt rätt så provocerande.

Man skriver väl inte bara helt sonika att världen är underbar.
Eller gör man det?
Varför gör man inte det?

Hur kommer det sig att det finns blogginlägg fulla av ångest och livsleda.
Men få som hyllar livet.

Eller är jag fel ute? Rätta mig gärna!(Snälla!)

Kanske är det som Ann Heberlein skriver.
Lycka behöver inte modifieras.
Lycka behöver inte förklaras.
En lycklig människa har inte tid att berätta för sin omgivning om varför livet är värt att leva.
Hon är upptagen med att leva i sin lycka. En lycka som är tämligen odramatisk.
För det är den.
Lyckan.

Jag vill också vara upptagen med att leva i min lycka.
Jag vill inte skriva fula ord om livets meningslöshet i en blogg som osar fränt av ångest och mörker.

Nu är jag tydligen inne på en avstickare, det skulle ju handla om förhållanden.

Jag får ångest av min kille.
Inte jämt.
Men ofta.
Jag får ångest av vårat förhållande.
Jag har inte alltid fått det.

Det fanns en tid då jag var upp över öronen förälskad.
Jag visste med hela kroppen att det här var det bästa som hade hänt mig.
Det satt i länge.
Enda tills jag föll in i min första depressiva episod för två år sedan.
Då började en ångest smyga sig fram.
Är det här verkligen rätt?
Är det meningen att det skulle vara vi två?
Kan jag leva med hans dåliga sidor?
Överväger hans bra sidor?
Hur ska det kännas när man har varit tillsammans ett och ett halvt år?
Hur ska det kännas när man har varit tillsammans i tre år?
Hur ska det kännas?

Det ska INTE kännas som det har gjort i tidigare förhållanden.
Nej. Gud nej.
Men det har varit skillnad.
Mina tidigare förhållanden inleddes inte med förälskelse från min sida.

Det gjorde det här förhållandet.
Därför trodde jag aldrig att jag skulle befinna mig här. Igen.
Omringad av ångest.
Äcklig, stinkande ångest.
Som river sönder allt jag tror på.
Som river sönder livet.
Förhållandet.
Allt.
Allt.
Allt.

Ångesten som säger åt mig att fatta att jag aldrig kommer kunna ha ett förhållande.
För det är fel på mig.
Du kommer aldrig veta vad du vill.
Aldrig någonsin.
Och så skrattar den, ångesten.
Den skrattar åt mig och mitt fördärv.
Rätt bra åt dig din jävla dumma människa.

Jag har en fråga, som ni gärna får svara på.
För det verkar som jag inte kan svaret.
Jag är självfallet helt på det klara med att förhållanden är svåra.
Jag vet det.
Jag vet att det gör ont.
Jag vet att man måste kämpa.
Jag vet också mer än väl att ett förhållande alldeles säkerligen kommer att krisa.
Både en och två gånger. Och fler därtill.

Men hur, hur vet man att man befinner sig i en kris och inte i slutskedet av förhållandet.
Hur vet man om man bör bryta upp eller om man bör kämpa.
Hur ska man veta? Kan man veta?

Och kanske den viktigaste aspekten.
Att ha ett förhållande när den ena parten är i en depression.
Det snurrar ju till det hela ett extra varv.

Vi har inte haft det lätt den senaste tiden.
Vi har varit arbetslösa.
Vi har varit hemma alldeles för mycket.
Vi har gått varandra på nerverna.
Vi har sett varandras värsta sidor.
Vi har under långa perioder bara sett varandras värsta sidor.
Jag har haft rollen som självmordsbenägen.
Han har fått rollen som beskyddare.

Nej, vi har inte haft det lätt.

Vad har ni för erfarenheter av svåra relationer? Dela gärna med er om ni vill.









lördag 28 januari 2012

Att vara deprimerad

Ja ni.

Ni vet väl lika väl som jag hur förbannat svårt det är att förklarar för någon som aldrig har haft en depression hur det känns att vara deprimerad.

När jag vill förklara för någon hur jag mår brukar jag försöka få personen i fråga att känna en svag existentiell ångest. Det kan tyckas elakt. Jag har självklart inte för avsikt att vara elak.
Oftast räcker det med att be någon att tänka på döden så kommer en existentiell ångest av sig själv. Jag brukar poängtera det oerhört frustrerande i icke-existerandet. Att inte finnas. Vad framkallar det för känslor hos dig?
Det brukar jag fråga.
Panik, är ett vanligt svar.
Frustration.
Ångest.
Rädsla.
Tomhet.

Bra, brukar jag säga. Så känner jag tjugofyra timmar om dygnet. Utan att ens behöva tänka på döden.

Ett lite mer lämpligt sätt att förklara depression, och ett mer allmängiltigt är den förklaring dr Mitch Golant ger: "De av oss som inte är deprimerade vet att man till sist kommer ur den känslomässiga svackan, men den som är deprimerad upplever svängningarna och krängningarna i känslolivet som om han satt på ett skenande tåg utan något begrepp om hur eller när, eller ens om, han någonsin kommer att lyckas stiga av".

Detta förklarar han i en utomordentligt bra artikel om depression.

Läs den här