Romantiserandets verklighetsflykt

Jag kommer ofta på mig själv med att romantisera min ohälsa.
Jag kan isolera mig helt, stänga ute vänner och familj. Inte svara i telefonen när de ringer. Inte gå utanför dörren. Ligga och sova en hel dag.
Ibland undrar jag om jag gör det för att kunna tycka synd om mig själv.

När jag drar mig till minnes kommer jag ihåg att jag alltid har gjort det. Min kropp har fyllts av obehagliga känslor i obehagliga situationer. Men den har även fyllts av andra känslor. Känslor som skulle kunna klassas som mysiga, sköna, tillfredsställande.
När jag tänker efter har jag nog aldrig känt bara en enda känsla sä, någonsin i hela mitt liv. Alla mina känslor är tvetydiga. Eller, kanske inte tvetydiga. Men de existerar i alla olika möjliga konstellationer och de kommer aldrig ensamma.

Länge har jag klandrat mig själv för detta romantiserande. Värderat det till något fult och äckligt.
Det var först för några dagar sedan som jag insåg att det kanske är nödvändigt att romantisera hemska situationer, jobbiga tankar och känslor.

För när jag tänker efter känner jag många personer som romantiserar helvetet. Som driver med sig själva, sina känslor och reaktioner på det som händer och skrattar åt fördärvet.
Det är väldigt intressant, för det verkar vara en mänsklig försvarsmekanism. Kanske en överlevnadsstrategi. För om kroppen endast skulle fyllas av förtvivlan och hopplöshet, då skulle den inte orka stå upprätt särskilt länge, eller hur?

Mirakel

Jag har nämnt det förut. Det där om att bli frisk. Att det inte går att föreställa sig. Hur skulle det gå till? Det skulle ju vara omöjligt.

Det måste ju sannolikt vara så, att då man hittat rätt medicin, har kraft nog att göra saker och engagera sig. Då kommer livsglädjen som ett litet mirakel. Det bara måste ju vara så?

Miki Agerberg, som har skrivit den fantastiska boken Ut ur mörkret (rekommenderas!) stödjer min hoppfulla teori:
- Det är väldigt konstigt, men det finns en total skillnad mellan hur man tänker när man är deprimerad och hur man tänker när man är frisk. Man får en väldigt hopplös världsbild. Man tror att allting är på väg mot en katastrof och har man den här hopplösa världsbilden är det klart att man inte tycker det lönar sig att söka hjälp. Även om en patient varit sjuk tidigare och vet att man kan bli frisk infinner sig den stora pessimismen som förvrider förnuftet och man tänker att det här gången finns nog ingen hjälp.

Läs hela artikeln här:
http://www.transmittorn.com/nr_2_06/art4.htm

Gott Nytt År till er alla.

Diagnosernas vara eller icke vara

Det här med diagnoser. Vilken jävla djungel.

Första gången jag träffade min psykiater, det vill säga för 2 månader sedan, så konstaterade hon genom ett test på ca 20 frågor att jag led av en lätt depression. Jag skulle inte oroa mig, den skulle alldeles säkert snart gå över.
Vid återbesöket tre veckor senare ansåg hon mig självmordsbenägen och ville att någon anhörig skulle ta hand om medicinen.
Jag kan lugnt konstatera att det inte finns något värre än när en auktoritet som ska hjälpa dig kliar sig i håret och inser att det kan vara allvarligare än hon trodde.

Veckan som gått har mest liknat en dimma av uppgivenhet. Vad gör jag om ingenting fungerar? Vad gör jag om jag är behandlingsresistent? Vad gör jag om det visar sig att problematiken är större, att det kommer ta lång, lång tid att hitta rätt medicin?
Hur i helvete står man ut, år efter år? Jag beundrar de människor som levt i detta helvete, som har kämpat och kämpat. För har man inte sin psykiska hälsa, då finns ingenting. Då spelar inget annat roll.

Jag har känt mig konstig, inte riktigt som mig själv. Jag har varvat lite mellan att vara uppjagad och att känna uppgivenhet.
Jag vågade mig ut på mellandagsrean i onsdags. Jag vaknade på uruselt humör. Ville ingenting. Bara sova. Men jag masade mig upp. Mötte upp J för lunch. Han lyckas oftast få mig på bättre humör. Vi strosade i affärer, försökte tränga undan den klaustrofobiska känslan av att vistas i alldeles för små butiker tillsammans med alldeles för mycket människor.
Men det var mysigt. Jag kände mig glad. Att gå hand i hand och njuta av tvåsamheten. Det är ju underbart. Jag var något uppe i varv. Och tillslut blev det lite obehagligt. Jag blev trött och ångesten kröp sig på.

Väl hemma svalde jag två Oxascand och somnade utmattad på soffan. Vaknade något irriterad, vilket ledde till aggression. Panik och agression.

Tänker att det kan vara den nya medicinen jag precis satt in, Zoloft. Skriver ett mejl till psykiatern och beskriver tillståndet.
Får till svar: Detta kan hända om det finns en underliggande bipolaritet.
Så där bara. Utan vidare förklaring. Jaha, så jag är bipolär nu? För att det går lite upp och ned? Så som det brukar vid depression.


Men det här men sjukdomens vara eller icke vara. Dessa psykiska tillstånd som vi klassificerar som ohälsa har ju funnits i alla tider. Och det är knappast tillstånden som har förändrats utan synsättet på de.
Och jag kan inte mer än hålla med Ann Heberleins teori om att sjukdomar egentligen är ett mänskligt, konstruerat förhållningssätt till den mänskliga avvikelsen. I ett samhälle där normaliteten blir allt snävare är avvikelserna många.

Men, liksom Ann konstaterar, spelar det väl egentligen inte så himla stor roll vilket som är sjukt eller inte. Det handlar inte om diagnoser eller avvikelser. Det handlar om att hjälpa människor att leva ett gott liv.
Och den som inte kan leva ett gott liv, kan kanske räknas som sjuk. Och med ett gott liv menar jag inte materiell lycka, utan självklart inre frid och välmående. Livet ska vara mer än bara uthärdligt. Det borde vara en mänsklig rättighet.

Små steg

Jag hade turen nog att få uppleva barndomens julaftnar som mysiga. För mig existerar den där speciella julstämningen. Även om nuförtiden endast infinner sig på självaste julafton. När jag var mindre fanns den där hela december.

Trots mitt mående fick jag en fin julafton. Stämningen infann sig, jag mådde förvånansvärt bra.
Juldagen till ära kom ångesten.
Annandagen till ära stannade den.

Men, det måste väl vara ett tecken på förbättring, att jag kunde känna välbefinnande i lördags?
Fastän den är som bortblåst nu, så måste det väl vara en förbättring?
Det är så svårt att vara medveten i tillfrisknandet. För det sker ju så små förändringar hela tiden.
Pytte, pyttesmå steg. Precis som allting annat som växer.
Som håret. Man märker inte att det har blivit långt fören någon annan påpekar det. Eller fören man påpekar det för sig själv. Men man ser inte håret växa. Och det är ju inget konstigt med det.

Men måendet är det viktigaste man har. Det är inte hår. Det är livet. Och man VILL se det växa.

För att det inger hopp. För att det inger en gnutta hopp.

Att inte se någon väg ut

Jag vet att jag är långt ifrån ensam med mina tankar.
En tanke som återkommer gång på gång, och som nog skrämmer mig mest av alla ologiska tankar som snurrar där uppe just nu; kommer jag någonsin att bli frisk? För det är konstigt nog väldigt svårt att se framför sig, för hur skulle det gå till?
Det är det mest frustrerande och ångestframkallande. Att inte se någon väg ut.

Det måste ju rimligen vara så att när rätt medicin har hittats och den börjar verka, så kommer jag bara inte att må såhär. Som ett litet mirakel. Jag kommer bara inte ha alla dessa ångesttankar. Det kommer finnas problem, såklart. De ska jag ta itu med i terapin.
Det måste väl vara så? Att förmågan att se på saker ur ett annat perspektiv än bara negativt måste infinna sig igen? Att jag inte kommer att vrida och vända och älta varenda liten tanke? Att kaoset i mitt huvud kommer att dämpas? Att livsglädjen kommer att åter igen hitta sin plats i min kropp? För livsglädjen sitter ju inte enbart i huvudet, den sitter ju i magen. Som härliga små fjärilar som dansar till livets musik?
Eller är jag bara naiv?

Jag är mycket lyckligt lottat, med förstående familj, en underbar kusin och en ovärderlig pojkvän.
Kusinen och jag utbyter tankar, tröstar varandra, inspirerar varandra, turas om att ge och ta energi. Föräldrarna förstår, kämpar och ger aldrig upp i letandet efter rätt hjälp. Jag vet att jag, och det gör mig så otroligt ledsen, har mer stöd än de flesta. Ingen borde behöva gå igenom lidande ensam. Ingen borde behöva famla ensam i mörkret.

Sedan är det fel att påstå att ett relationerna i ett stödnätverk inte kompliceras eller tar sig en ny form.
Föräldrarnas villkorslösa kärlek förändras ju självklart inte. (?) Frågetecken på det, jag kan inte tala för alla.
Men parrelationen kan verkligen vackla. Och det är väl inte så konstigt. Plötsligt befinner man sig i roller man aldrig kunde föreställa sig att man skulle klä sig i. Behoven förändras, naturligtvis.
Man, jag, blir den som ska tröstas, som ska sättas i första rummet, som ska trippas på tå runt.
Han blir den som får sätta sina behov och intressen åt sidan. Som får leva mitt liv. Som får känna skuld och dåligt samvete över tankar och känslor som inte stämmer överens med vad man vill känna och tänka.

Och går det sedan att reparera? Hur går man vidare i en relation efter en traumatisk tid?

Kära osäkerhet

När ska smärtan ta slut? Tar den någonsin slut? Inbillar jag mig smärtan? Väljer jag att må dåligt?
Mår jag ens dåligt?
Om jag skulle skynda mig att affirmera lycka innan morgonångesten sätter igång, det har jag ju faktiskt aldrig provat.
Om jag under de två sekunder det tar från att jag vaknar till det att jag inser vilket helvete jag lever i, skulle kunna intala mig själv att livet är en gåva.
Om jag så skulle kunna göra det varje dag i, låt oss säga två veckor, kanske blir jag lycklig då?
Har jag verkligen försökt nog? Kämpat tillräckligt?

Kanske har jag alltid mått såhär. Kan jag minnas att jag någon gång har varit rakt igenom lycklig?
Jag vet inte.
Jag vet inte.
Jag vet inte.
Det kan jag säga med säkerhet. Jag vet inte.

Men visst är det märkligt. Att man kan tappa tron på livet. Att viljan att leva kan försvinna.
Det är väl konstigt? Vad otroligt improduktivt.
Den grundläggande instinkten hos alla djur är väl ändå att överleva och fortplanta sig?
Vilken lustig defekt biologin har tilldelat oss människor. En djurart som kan välja att ta livet av sig.
Jävligt improduktivt.

Det här med drömmar

Det finns de som påstår att ångest och depression är ett tecken på att någonting i livet är fel. Det finns de som påstår att man ska lyssna på sin ångest och agera utifrån den.

Skulle jag ha gjort det hade jag stundtals befunnit mig i urskogen, ensam och sökandes efter äkta lycka. Precis som grabben i Into the Wild. Stundtals hade jag befunnit mig högst upp i karriärstegen, framgångsrik och omtalad.

Samtidigt finns det de som påstår att hjärnan är orsaksletande, meningssökande. Närmast mytomanisk då den kan hitta på vad som helst till orsaksförklaring.

Vad är dröm och vad är verklighetsflykt? Hur skiljer man på de dagdrömmar som man borde ta på allvar och på de som endast finns där när depressionen har tagit över det liv man än gång drömde om. Som lockar till att fly.

Att lita på sig själv. Att lita på att man väljer det som är bäst, och att våga släppa det som man går miste om. För det gör vi ju allihop. Går miste och upplevelser, erfarenheter. Och hur skulle det någonsin kunna vara på något annat sätt?

Livet består av val, det gäller bara att inte fastna i sorgen över att inte kunna göra allt. Men det är svårt. Särskilt om man inte känner sig själv tillräckligt. Då är det ännu svårare att veta vilket val som är bäst.

Ett steg tillbaka

Det finns inget så frustrerande som att vakna upp och inse att man har tagit ett steg tillbaka. 

Nu förtiden brukar jag få slippa morgonångesten. Men så idag var den tillbaka. 

Som ett illamående, en knytnäve som har tagit ett fast grepp kring hjärta, lungor, hals, och inte minst hjärna. Tankarna rusar omkring i huvudet. Det är som om de tävlar med varandra; 

”Lyssna på mig, red ut mig, jag var här först. Mig har du tänkt på längst. Det är dags att ta tag i mig nu!” Och så försöker jag sortera, sortera och reda ut en tanke i taget. 

Men det är ungefär lika hopplöst som att få tiden att gå baklänges. Så fort en tanke börjar närma sig en lösning, kommer det upp ytterligare ett problem att ta i bejakande.

Jag brukar beskriva det som att hänga vid ett stup och greppa efter rötter längs branten. Så fort jag fått ett stadigt tag om en rot så lossnar den från branten och jag faller handlöst igen. Och så fortsätter det så, i all oändlighet. 

Den frustrationen, det är den jag ständigt lever med.

När marken rämnar

Jag vet att vi är många som lider av psykisk ohälsa. En av fyra till och med. Det är skrämmande många. Om mina erfarenheter kan trösta och lindra någons lidande så som mångas erfarenheter har lindrat min, om jag kan bidra på något sätt så kanske inte min depression behöver vara endast av ondo.