Det där med självförakt

Jag har förstått att vi som lider av depression ägnar läskigt mycket tid åt att hata oss själva.
Jag har inte alltid gjort det.
För mig har depressionen mest handlat om existensens komplexitet.

Men nu har jag hatat mig själv i några veckor.
Jag har varit helt övertygad om att mina känslor och tankar är äckliga. Fula.

Så igår kom tveksamheten.
Den som rubbar på de där till synes orubbliga insikterna om livet.

Kanske är inte mina känslor och tankar äckliga.

Kanske är dem inte fel.
Kanske är dem helt normala.
Kanske kan dem få finnas.
Kanske har de allra flesta dem.
Kanske har till och med alla dem.

Kanske är jag inte ensam om att prata lite för högt ibland för att andra ska kunna höra om det där nya jobbet man har landat.
Det där med att behöva bekräftelse från andra. Det har i mina ögon varit något jag inte vill ägna mig åt.
Jag ska minsann veta och känna att jag duger som jag är. Utan bekräftelse.
Jag ska minsann stå i skuggan, för det är där den riktiga lyckan finns.
Men jag har glömt en sak.
Och den är mycket viktig i det här sammanhanget.
Jag är 24 år.
Okej då. Alldeles för snart 25.
Alldeles för mycket 25.
Jag är alldeles för mycket 25 år.
Och jag behöver bekräftelse.

Min mamma, som är 60 behöver också bekräftelse.
Inte lika mycket som jag.
Men hon behöver det.
Där har jag gjort mitt största misstag.
Jag är inte 60.
Jag är 25.
Och jag kan omöjligen snabbspola 35 år framåt i självkänsla.
Jag är 25 år.
Jag är ett omoget päron.
Ett litet kart.

Tankar vid depression

Det sägs att alla depressioner är individuella.
Alla blir vi deprimerade på olika sätt.
På grund av olika saker.
Men det finns många, många likheter depressioner emellan.

Min depression går i huvudsak ut på två saker.
Ångest inför livets meningslöshet.
Inför det faktum att det en dag tar slut alltihop.
Det är inte just döden jag är rädd för.
Utan tiden.
Tiden som bara går och går.
Obarmhärtigt fullkomligen rusar den förbi månader, år, decennier.
Helt plötsligt undrar man vart allt tog vägen.

Det andra går ut på att nedvärdera mig själv.
Tänk om jag är annorlunda än andra?
Tänk om min verklighetsuppfattning är felaktig?
Jag ägnar mig åt en del romantiserande.
Jag romantiserar ofta mitt mående. 
Men jag har kommit fram till att det nog är en försvarsmekanism.
För inte orkar man med den fullkomligt kalla och skräckinjagande känsla som ångest framkallar, som är alldeles för äkta. Som är alldeles för mycket på riktigt. Som är alldeles för allvarlig.
När jag inte har ångest, kan jag exempelvis inte förstå exakt hur jag mår när jag har ångest.
Och tur är väl det.
För då skulle jag ju kunna framkalla ångest bara genom att tänka på det. Vilket jag också kan ibland.
Men ändå.
Ni fattar.
Och ibland, om jag exempelvis upplever en romantisk situation med min pojkvän. Då kan jag romantisera den, samtidigt som den sker. Jag kan fantisera att det spelas musik, att vi är med i en film.
Låter det konstigt?
Kanske är det konstigt?
Men samtidigt, är inte vår fantasi den mäktigaste egenskapen människan har?
Spelar den inte alltid in, på ett eller annat sätt?
Jag vet inte.

Är det någon som känner igen sig?

Evolutionen bör väl ändå innefatta psykisk välmående?

Eller?
Vi strävar hela tiden efter förbättring. Det är ju människans ständiga och rörliga mål.
Att utvecklas. Att bli bättre.
Vi har länge strävat efter ett välfärdssamhälle.
Ett ekonomiskt välfärdssamhälle.
Och vi är duktiga på det i Sverige.
Klasskillnaderna har hållit sig på relativ låg nivå. Även om glappet växer sig allt starkare.
Vi är på väg åt fel håll, på många sätt, Sverige.

Någon fällde en idiotisk kommentar i ett radioprogram om psykisk ohälsa för ett tag sedan.
Denna kommentar har marinerats i mitt medvetna sedan dess.
Denna person, ur vilken denna idiotiska kommentar for, skulle föreställa en kunnig inom ämnet.
Denna självgoda man svarade världsvant på frågan om vad han tror det beror på att så många unga människor mår så dåligt idag.
Han svarade: Unga människor idag har sådana stora krav på att man ska må så bra hela tiden.

Men vad fan.
Ja. Det är väl klar att man har krav på att må bra.
Konstigt vore det väl annars?
Inte vill man må dåligt i alla fall.

Jag håller fullständigt med om att många har alldeles för höga krav på livet. På det materiella livet. På yrkeslivet, på privatlivet. Karriären ska vara flygande, relationen ska vara romantisk och fläckfri - även efter fem år tillsammans.
Och de kraven är farliga.
För de stämmer oftast inte överens med verkligheten.

Livet är krångligt, vi är människor och vi har känslor.
Känslor som kommer i vägen för den där fantasin om drömlivet.
Istället kanske man ska jobba med att skapa ett realistisk drömliv. Som är tusen gånger bättre, när man väl har skapat sig det.

Men det här med att ha för stora krav på att må bra.
Jag har hört det förut.
Från äldre generationer.
Från generationer som växte upp utan antidepressiva hjälpmedel och från generationer där det var tabu att prata om psykisk ohälsa.
Jag har suttit framför många från denna äldre generation och berättat hur jag mår.
Och jag har mötts av klappar på huvudet och livet är inte alltid lätt. Ibland mår man dåligt. Det för man stå ut med.

Stå ut med.
Varför i hela världen ska jag stå ut?
Varför ska jag behöva kämpa varje dag för att må bra?
När det finns hjälp att få?
När jag kan må bra?
Varför ska jag då gå omkring och plåga mig?

Liksom forskning på andra sjukdomar, går forskningen om psykisk ohälsa framåt.
Vi strävar ju hela tiden efter att leva längre och att må bättre. Det är mänskligt.
Varför skulle det inte inbegripa det psykiska måendet.
Jag skulle vilja veta hur den äldre generationen skulle reagera om jag sa att, ja synen blir sämre med åldern.
Hörseln också.
Inte ska man använda glasögon eller hörapparat för det.
Det får man helt enkelt stå ut med.

När mamma ringde en vän

Mamma ringde en vän häromdagen.
Det var min önskan.
Denna barndomsvän till mamma, som jag endast har träffat en gång i vuxen ålder, har lidit av många depressioner.
Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig när jag träffade henne.
Solskensglad var hon.
Strålande av lycka.
Intresserad, engagerad.
Glad.
Lycklig.
Harmonisk.

Varför jag blir förvånad förstår jag inte.
Jag om någon borde väl ha lärt mig att det inte syns.
Depressionen lämnar inga avtryck utåt.
I alla fall oftast inte.

I min vanmakt bad jag mamma ringa denna vännina.
För att få höra några lugnande, stärkande ord.

Hon hade mängder av sådana.
Men det som lugnade mig mest var hennes övergripande budskap; det blir bättre.
Tiden läker depressionen.
Du behöver inte kämpa så du blir blå hela tiden.
Koncentrera dig på att överleva.
Alla de saker som du känner att du måste ta tag i, det kan vänta.
Objektivitet är inte depressionens starka sida.
Beslut fattar man bäst då man känner sig stabil.
Och stabiliteten kommer.

Om en 60 årig kvinna med flera depressioner bakom sig kan säga detta, måste det vara sant.
Jag kommer läka.
Jag behöver inte veta hur. För det kan jag ändå inte föreställa mig.
Men glädjen kommer komma.
Och livskraften.
Och den kommer ta över allt det där som depressionen står för.
Och DÅ kan man börja rumstera om i sitt liv.
För då kan man följa magkänslan.
För då finns annat i magen än bara fjärilar som vibrerar av ångest.

Så, till mig själv och alla ni som lider i detta hemska, ensamma mörker: Stå ut! Det blir bättre!

Hoppingivande berättelsers befintlighet

Lite förlängning på första stycket i förra inlägget.

Varför finns det så få hoppingivande berättelser?

Det är ju egentligen ganska förståeligt.
Glada människor sitter ju inte inne på internet och googlar på depressioner.
Inte heller har de tid att skriva om hur de tog sig ur depressionen och började må bra.
Och det förstår jag ju att man inte vill.
Varför skulle man vilja tänka på en jobbig period.
Då blickar man väl hellre framåt, och planerar för ytterligare välmående.

Men några gör ju det. Skriver hoppingivande berättelser om hur de tog sig ur den mörkaste grotta till ljusets paradis.
Några gör ju faktiskt det.
Och det är guld värt.

Men jag är ändå inte nöjd.
Jag vill veta mer.
Det är en tröst.
Det är en tröst att veta att det går att må bra.
Att livet kan kännas meningsfullt.

Så, om någon av er har en hoppingivande historia, kan ni väl snälla dela den med mig?

Det där med relationer del två

Ännu en underbar dag i en alldeles underbar värld.
I ett alldeles underbart liv.
Åh, livet känns så härligt och fint.

Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska vara inledningen på ett blogginlägg jag kan stå för.
Eller ja, jo, nja, kanske inte riktigt så glättigt.
Det är ju trots allt rätt så provocerande.

Man skriver väl inte bara helt sonika att världen är underbar.
Eller gör man det?
Varför gör man inte det?

Hur kommer det sig att det finns blogginlägg fulla av ångest och livsleda.
Men få som hyllar livet.

Eller är jag fel ute? Rätta mig gärna!(Snälla!)

Kanske är det som Ann Heberlein skriver.
Lycka behöver inte modifieras.
Lycka behöver inte förklaras.
En lycklig människa har inte tid att berätta för sin omgivning om varför livet är värt att leva.
Hon är upptagen med att leva i sin lycka. En lycka som är tämligen odramatisk.
För det är den.
Lyckan.

Jag vill också vara upptagen med att leva i min lycka.
Jag vill inte skriva fula ord om livets meningslöshet i en blogg som osar fränt av ångest och mörker.

Nu är jag tydligen inne på en avstickare, det skulle ju handla om förhållanden.

Jag får ångest av min kille.
Inte jämt.
Men ofta.
Jag får ångest av vårat förhållande.
Jag har inte alltid fått det.

Det fanns en tid då jag var upp över öronen förälskad.
Jag visste med hela kroppen att det här var det bästa som hade hänt mig.
Det satt i länge.
Enda tills jag föll in i min första depressiva episod för två år sedan.
Då började en ångest smyga sig fram.
Är det här verkligen rätt?
Är det meningen att det skulle vara vi två?
Kan jag leva med hans dåliga sidor?
Överväger hans bra sidor?
Hur ska det kännas när man har varit tillsammans ett och ett halvt år?
Hur ska det kännas när man har varit tillsammans i tre år?
Hur ska det kännas?

Det ska INTE kännas som det har gjort i tidigare förhållanden.
Nej. Gud nej.
Men det har varit skillnad.
Mina tidigare förhållanden inleddes inte med förälskelse från min sida.

Det gjorde det här förhållandet.
Därför trodde jag aldrig att jag skulle befinna mig här. Igen.
Omringad av ångest.
Äcklig, stinkande ångest.
Som river sönder allt jag tror på.
Som river sönder livet.
Förhållandet.
Allt.
Allt.
Allt.

Ångesten som säger åt mig att fatta att jag aldrig kommer kunna ha ett förhållande.
För det är fel på mig.
Du kommer aldrig veta vad du vill.
Aldrig någonsin.
Och så skrattar den, ångesten.
Den skrattar åt mig och mitt fördärv.
Rätt bra åt dig din jävla dumma människa.

Jag har en fråga, som ni gärna får svara på.
För det verkar som jag inte kan svaret.
Jag är självfallet helt på det klara med att förhållanden är svåra.
Jag vet det.
Jag vet att det gör ont.
Jag vet att man måste kämpa.
Jag vet också mer än väl att ett förhållande alldeles säkerligen kommer att krisa.
Både en och två gånger. Och fler därtill.

Men hur, hur vet man att man befinner sig i en kris och inte i slutskedet av förhållandet.
Hur vet man om man bör bryta upp eller om man bör kämpa.
Hur ska man veta? Kan man veta?

Och kanske den viktigaste aspekten.
Att ha ett förhållande när den ena parten är i en depression.
Det snurrar ju till det hela ett extra varv.

Vi har inte haft det lätt den senaste tiden.
Vi har varit arbetslösa.
Vi har varit hemma alldeles för mycket.
Vi har gått varandra på nerverna.
Vi har sett varandras värsta sidor.
Vi har under långa perioder bara sett varandras värsta sidor.
Jag har haft rollen som självmordsbenägen.
Han har fått rollen som beskyddare.

Nej, vi har inte haft det lätt.

Vad har ni för erfarenheter av svåra relationer? Dela gärna med er om ni vill.

Att vara deprimerad

Ja ni.

Ni vet väl lika väl som jag hur förbannat svårt det är att förklarar för någon som aldrig har haft en depression hur det känns att vara deprimerad.

När jag vill förklara för någon hur jag mår brukar jag försöka få personen i fråga att känna en svag existentiell ångest. Det kan tyckas elakt. Jag har självklart inte för avsikt att vara elak.
Oftast räcker det med att be någon att tänka på döden så kommer en existentiell ångest av sig själv. Jag brukar poängtera det oerhört frustrerande i icke-existerandet. Att inte finnas. Vad framkallar det för känslor hos dig?
Det brukar jag fråga.
Panik, är ett vanligt svar.
Frustration.
Ångest.
Rädsla.
Tomhet.

Bra, brukar jag säga. Så känner jag tjugofyra timmar om dygnet. Utan att ens behöva tänka på döden.

Ett lite mer lämpligt sätt att förklara depression, och ett mer allmängiltigt är den förklaring dr Mitch Golant ger: "De av oss som inte är deprimerade vet att man till sist kommer ur den känslomässiga svackan, men den som är deprimerad upplever svängningarna och krängningarna i känslolivet som om han satt på ett skenande tåg utan något begrepp om hur eller när, eller ens om, han någonsin kommer att lyckas stiga av".

Detta förklarar han i en utomordentligt bra artikel om depression.

Läs den här

Det där med friskhet

Evas kommentar fick mig att reflektera över friskhet.

Vad är det egentligen?
Det är i alla fall inte det som stigmat kallar friskhet.
En människa är inte frisk för att hon går till jobbet. För att hon kan ta hand om sina barn. För att hon ler när du pratar med henne.
Det kan inte få vara de enda definitionerna. För de missleder.
Tyvärr lever vi i ett samhället där definitionen av friskhet är snäv.
Alldeles för snäv.
Lika snäv dom definitionen av normal.

Den får människor att känna sig utanför, definitionen. Stigmat. Diskrimineringen. Utanförskapet.

Att leva med en nedbruten själ. Det syns ju knappt. Kanske inte alls. För vi är så utomordentligt duktiga på att hålla oss inom ramarna för vad som är socialt accepterat.
Jaja, allt det där kan ni.
Och man bli utled på det.

Men vad är då egentligen friskhet?
Jag har flera nära släktingar som lever med allvarlig psykisk sjukdom. De är sådana människor som kallas för psykiskt sjuka. De bor i stödhem och är förtidspensionerade.
Och ja, de mår skitdåligt ibland. Men varken mer eller mindre än någon annan. Deras livskvalitet är inte sämre. De finner oftast stor mening i sitt liv. De är inte sjuka jämt. De mår också mycket bra mycket ofta.

Så, för mig är friskhet att känna livsglädje.
Att bli pirrig i hela kroppen över tanken på att jag ska snickra ihop en hylla när jag kommer hem.
Eller sätta mig vid drejskivan och skapa något vackert.
Eller sitta upp i sadeln på en ståtlig häst och ta en skogsritt.

Det är friskhet för mig.

Vad är friskhet för dig?

Hej Eva!

Och tack för din kommentar!

Vi är alla ganska lika under solen, våra historier verkar särskilt lika.
Vet du, jag hoppas du inte tycker jag klampar in och rör om i ditt liv, men jag skulle vilja ställa några frågor.
För hur skönt det än är att höra att man inte är ensam, blir jag rädd då du skriver att du inte tror du någonsin blir "frisk".
För jag är själv så otroligt rädd för att inte bli frisk. Jag är så rädd att bara rädslan i sig framkallar en stark ångest.
Men kanske är det inte så som jag uppfattar "frisk" som du menar. Kanske klär jag dina ord med min ångest.

Jag undrar i alla fall hur du tänker kring dessa saker (om du vill får du gärna mejla mig eller så låter vi det stå öppet så andra kan läsa, du får bestämma):

Jo, det här med att bli frisk är en komplex sak. Du skriver till exempel att medicin och KBT har funkat för dig. Vad betyder frisk för dig?
För mig betyder frisk välmående och välfungerande. Att kunna njuta, känna trygghet och ro. Att slippa ha ångest eller oro. Att veta med hela hjärtat att man mår bra.
Det är att vara frisk för mig.
Det kommer alldeles säkerligen ta tid att komma dit, kanske flera år till jag blir fullständigt frisk, men frisk vill jag vara och frisk kommer jag bli.

Sedan kanske man måste lära sig att leva med sig själv. Öka självkännedomen. Att veta hur stress påverkar, att veta vad jag behöver. Rutiner, sömn. Gud vet allt. Det kommer jag lära mig att mästra för att slippa dåligt mående.

Vad tror du om det?


Du skriver att du inte tror att du blir som du var innan du blev sjuk första gången. Och nej, jag håller med dig - det kan man nog inte bli. Men jag är inte säker på att det är det man måste sträva efter. Kan det inte bli bra, trots att livet nu ser annorlunda ut än innan? Vad är det för tankar du har som kommer att stanna?

Och slutligen, hur längre sedan var det som du föll igen?

Styrkekramar till dig!

Om hoppet.

Det försvann någonstans på väg till psykiatern igår.
Jag kände att det inte skulle bli ett särskilt givande möte.

Hon bryter kraftigt på något Österländskt språk. Jag förstår inte alltid vad hon säger.
Vid mitt första besök hos henne i november 2011 fick jag fylla i en slags enkät. Eller ja, ett prov som skulle visa på hur pass sjuk jag är.
Hon bedömde att jag hade en lätt depression. Sjukskrivning skulle ej bli nödvändigt, jag skulle snart vara på fötter igen.
Igår, när jag frågade henne om mina diagnos har förändrats svarar hon:
"Jo, du hade en svår depresssion".
Från lätt till svår? Jag känner mig inte sjukare idag än i november. Precis samma.

Och vadå "hade"? Har jag inte det längre eller blev tempus kanske lite fel?
Jag borde väl ha frågat.
Men jag orkar inte.
Jag orkar ingenting.
Jag är uppgiven.


För några dagar sedan gästbloggade jag hos Ludmilla. Och jag ser att många tycks ha hittat hit.
Hej!
Välkomna!
Jag är inte alltid världens deppigaste person.
Jag lovar.

Men idag är jag uppgiven. Slut. Orkeslös.

Vill ni, så får ni gärna hälsa. Skriva lite om er själva. Kanske någon framgångssaga? Skulle behöva en sådan nu. En hoppfull mening eller två.
Eller om ni bara vill skriva bajs är det självklart välkommet.
Jag är ett big fan av bajshumor.

Väl på psykakuten

Igår var jag på psykakuten för första gången i mitt liv.
Det var inte långt så dramatiskt som det låter.
Det var inte direkt akut.
Men det råkar vara så att det är det enda sättet att få kontakt med en psykiater inom allmänvården.

Jag har tidigare gått till en privat psykiater.
Det har varit några dramatiska turer med snabbt in och utsättande av olika mediciner.
Vi har undrat över dessa drastiska beslut. Min familj och jag.

Vid min första depressiva episod för två år sedan sattes Citalopram in. Det visade sig vara en mycket kompatibel medicin för mig.
Hur som, efter några månader bestämde jag mig för att jag var frisk. Jag kontaktade min husläkare och bad om råd inför nedtrappningen.
Han avrådde mig inte att sluta. Som han borde ha gjort.
Och så föll jag igen. Så här i efterhand ser jag att det inte var särskilt oväntat.

Hur som, i med Citalopram igen. Men den här gången funkade inte den dos jag tidigare ätit. Vi tog kontakt med den privata psykiatern som tyckte att vi skulle prova en tilläggsmedicin. Inte höja Citalopram. Nej nej, i med ny antidepressiv fast jag reagerat bra på C innan.
Sedan följde en rad olika tilläggsmediciner med några veckors intervall.

Idag äter jag fyra olika mediciner totalt. Och jag mår precis lika dåligt som innan jag började med dem.

Och så, igår, fick jag prata med en allmänpsykiater.
Hon förstummades av det antal mediciner jag äter. Hon tittade på min journal, sen såg hon på mig med oförstående ögon.
"Jag förväntade mig att se en riktigt sjuk människa när jag läste din journal".

Jahapp.

Det är jag väl också?

Men det spelar inte så stor roll.
Det som spelar roll är att denna psykiater ansåg att jag åt alldeles för många mediciner och dessutom alldeles för höga doser. Och att inte förglömma, alldeles för tung medicin för en så ung människa.

Jahapp.

Kul.

Och hon kunde inte för allt i världen förstå varför jag inte åt Citalopram.

Idag ska jag lämpligt nog till min privata psykdoktor.
Och jag ska propsa på att börja med Citalopram och sluta med den tunga tilläggsmedicinen.
Tror jag.

Eller vad vet jag.

Å andra sidan vet inte den allmäna psykdoktorn hela min historia. Hon vet inte hur jag har mått.
Det vet den andra.
Tänk om psykiatrin skulle fungera ickeförvirrande någon gång.

Ps. Jag tröstäter

Det var bara det.


Kakor. Som jag helt sonika ställde mig och bakade nu på kvällskvisten för att få ur ångesten ur systemet.
Kakor ur mormors Sju sorters kakor. I den har hon markerat vilka kakor som är goda, inte så goda, fullkomligt oätliga, svåra och bra. Så står det lite här och där vid utvalda recept.
Mormor. Fina mormor. Tänk om jag hade fått ha dig kvar i livet lite till.

Älskade mormor.

Att hjälpa eller stjälpa

Jag läser mycket om andras erfarenheter. Jag googlar meningar som ”jag ville inte leva”, ”idag är jag fri från depression”, ”från depression till livsglädje”, ”Så överlevde jag min depression”, ”Lycklig trots återkommande depressioner”, … jag är helt besatt av framgångssagor om depression.

Jag plöjer en del bloggar också.

Men behovet blir aldrig tillfredsställt. Hur mycket jag än googlar.

Därför att de inte är jag.

De har sin problematik, jag har min. Och jag måste hitta min egen väg att gå... bla bla bla.

Jag vet ju allt det där.

Men den där vägen är så förbannat ensam.

Det jag ville komma till, är huruvida det egentligen är så bra för tillfrisknandet att läsa om andras misär. Allt som oftast hamnar jag på någon flashbacksida där någon eller några ger utlopp för sin livsleda.

Och jag känner ju så igen mig. Den där livsledan. Ångesten, förtvivlan, fruktan och frustrationen.

Den är deras och den är min.

Därför är jag också rädd för att någon ska läsa min blogg och klä på sig min ångest. För jag ger också utlopp för livsledan. Det är ju liksom lite det som den här bloggen går ut på. Eller ja, jag skriver gärna ett lite gladare inlägg då och då.

Men hur hittar man den berömda balansen? Att hjälpa andra är också att dela med sig av egna erfarenheter. Det har betytt mycket för mig. Andras erfarenheter. Men det har också stjälpt mig många gånger.

Jag hoppas och ber att jag inte stjälper någon.

För alldeles för ofta tar mörka tankar över.
Alldeles för ofta undrar jag om det är värt det. Livet alltså.

Ibland tänker jag ruskiga tankar som att livet kanske är få förunnat.
Att det kanske inte är till för alla?

Kanske är det evolutionens sätt att sålla bort de svaga.

I hönshuset finns det alltid en hackhöna. Den svaga.

Den svaga och sjuka kattungen som blir bortstött av sin mamma.

Kanske är jag en sjuk kattunge.

Kanske är det inte meningen att jag ska leva? Och föra vidare mina dåliga gener.

Sådana tankar. Får jag dela med mig av dem?

Om det nu är någon som har hittat hit, läs med förförståelsen att det inte riktigt står helt rätt till med mig just nu.

Förhoppningsvis kommer det ett gladare inlägg inom kort.

Ett njutbart inlägg

Som sagt, livet är till för att njutas.
Livet är inte bara förvirring. Även om det stundtals känns så. Även om stundtals sträcker sig över flera veckor, månader, år.

Jag är inte mycket för att tänka att gott kommer ur ont.
Jag kan inte förstå hur min depression skulle kunna vara nödvändig.
Hur det skulle behöva göra så förbannat ont, för att något gott skulle komma ur det.
Men på några sätt har det kommit några goda ting ur allt fördärv. Men jag står orubblig kvar i att detta goda hade kommit även utan min depression.

Detta goda. Detta som ger livet en chans. Det som får mig att njuta. Min lista har fyllts på.
Njutningens vardag har länge bestått av god mat, goda bakverk. 
Mandelkrokar, citronmarängpaj, paj över huvud taget, beskvier, småkakor, pain au chocolate, praliner. Listan kan göras lång.
Kaffe i alla sorter. Bryggt, latte, cappucino, pressat kaffe, aeropressat kaffe.
Den listan kan också göras lång.
Att spela piano.
Att sjunga vacker stämsång.
Att gå på en lång vinterpromenad och andas in torr snöluft. Att bli något frusen, gå in på ett varmt fik och hålla händerna runt en varm kopp kaffe. Äta en smörgås. Känns hur kroppen tinas upp.
Att basta. Åh, att basta. Blunda och drömma sig bort till en varm strand på andra sidan ekvatorn.

Numera står många andra saker på listan. Och högt upp dessutom.
Att dreja och bli nöjd med resultatet. Att ge bort kaffekoppar, tekannor, ljusstakar, lyktor, uppläggningsfat som jag gjort själv. En fantastisk känsla.
Att snickra. Det kan vara en enkel hylla. Sist blev den en tallrikshylla.
Att sticka.
Det ger mig inspiration. Det ger mig en gnutta hopp om att livet också är vackert.

För en månad sedan skulle detta inlägg gjort mig provocerad.
För är man på botten finns ingen inspiration, ingen motivation.

Med hjälp av medicin och terapi har jag nu lyckats ta mig till den nivå där jag kan börja hjälpa mig själv. Där jag stundtals kan finna ro och välmående. Och det är underbart. Och jag hoppas så det värker att det ska hålla i sig, och att framgångarna till ett härligt liv ska bli fler.

Relationer

När jag kom ur min första depression hösten 2010 tyckte jag nog ändå att jag hade lärt mig ett och annat om livet. Om mitt liv. Om vad som gör livet värt att leva.
För mig handlar livet om att njuta. För mig handlar livet också om relationer.
Det kan tyckas simpelt. Att njuta och att vårda sina relationer.
Men mer än så krävs inte för att jag ska känna välmående.

Det kan också tyckas vara två mycket enkla saker att uppnå. Det är väl bara att låta sig njutas och att umgås med de människor man har relationer till.
Så är det ju självklart inte. Ibland måste man gå genom eld för att få njuta. Ibland måste man göra saker som man inte vill, annars är man bara en liten lort som Jonatan i Bröderna Lejonhjärta sa.
Det vet vi ju alla, att den underbara känslan av helg och ledighet tyvärr inte infinner sig om man inte jobbar.

Hur som. Relationer är väl alltid på något sätt komplicerade. Och det absolut mest skrattretande är att de turas om, relationerna alltså, med att vara komplicerade. Är det inte relationen till föräldrarna så är det till killen eller till någon vän.
Det komplicerade hittar alltid sina vägar in i relationer.

För att inte tala om relationen till sig själv.

För mig handlar relationen till mina föräldrar om att försöka upptäcka den hårfina gränsen mellan att vara beroende och att vara ett vuxet barn. Ett vuxet, arbetslöst och deprimerat barn. Hur ska relationen se ut i en sådan situation?

Vänskapsrelationerna vill gärna se ut på samma sätt som de alltid har gjort. Rollerna som etsat sig fast vill inte gärna släppa taget. Även fast vi är ganska så annorlunda från då vi lärde känna varandra.
Hur bryter man en roll man har haft i decennier?

Och sedan den kanske mest komplicerade relationen, kärleksrelationen.
Ibland känns det bäst att bara ge upp.
Ibland bestämmer jag mig för att leva ensam.
Skulle det inte vara enklast så?
Ibland känner jag mig oförmögen att känna kärlek. För hur är det meningen att man ska känna?
Kan man vara för ung för kärlek? För den enda känsla jag känner igenom som har med kärlek att göra, det är förälskelse. De där första månaderna av känslostormar och passion.
Som sedan avtar. Men ersätts av någonting annat. Riktig kärlek. Långvarig kärlek. Kärlek som man kämpar för. Kärlek som man vet är värd att kämpa för. Är det så? Finns den?

Och om den finns, är den bättre än förälskelsen? Kan den ge samma kickar?
Är vi, unga vuxna, dömda till förälskelsens drift? Är äkta kärlek någonting som tåls att vänta på? Något att någon gång i framtiden få uppleva?


Förvirring, förvirring, du slutar aldrig förvåna.

Olanzapin

Ännu en medicin att trycka i mig, hurra.

Man kan bli lite trött av den i början, som min psykiater sa.
Jovisst.
Jag sov hela dagen igår. Med undantag för mat och toabesök så sov jag hela dagen.
Så in i helvetes meningslöst.
Så orkar jag inte ha det.
Går nu på halv tablett, känner mig dåsig men det får jag väl överleva.

Olanzapinet har hon satt in för att bryta depressionen. Alltså inte för att dämpa manier, vanföreställningar eller hallucinationer som Olanzapin egentligen är till för.
Den ska dämpa alla tankar som rusar runt i huvudet, och ångesten som kommer som påföljd.

Klart som korvspad att man inte tänker lika mycket med Olanzapin som utan. Hur ska man kunna tänka när man bara sover hela tiden? Eller är så pass dåsig och groggy att alla tankar fastnar i något slags slime i hjärnan. Det resulterar ju bara i ännu mer ångest, att inte kunna tänka. Att allt går trögt.

Jag är nog inte ensam om att känna mig som en försökskanin. Stundtals undrar jag om det kanske är så att det inte är meningen att jag ska vara lycklig.