Evolutionen bör väl ändå innefatta psykisk välmående?

Eller?
Vi strävar hela tiden efter förbättring. Det är ju människans ständiga och rörliga mål.
Att utvecklas. Att bli bättre.
Vi har länge strävat efter ett välfärdssamhälle.
Ett ekonomiskt välfärdssamhälle.
Och vi är duktiga på det i Sverige.
Klasskillnaderna har hållit sig på relativ låg nivå. Även om glappet växer sig allt starkare.
Vi är på väg åt fel håll, på många sätt, Sverige.

Någon fällde en idiotisk kommentar i ett radioprogram om psykisk ohälsa för ett tag sedan.
Denna kommentar har marinerats i mitt medvetna sedan dess.
Denna person, ur vilken denna idiotiska kommentar for, skulle föreställa en kunnig inom ämnet.
Denna självgoda man svarade världsvant på frågan om vad han tror det beror på att så många unga människor mår så dåligt idag.
Han svarade: Unga människor idag har sådana stora krav på att man ska må så bra hela tiden.

Men vad fan.
Ja. Det är väl klar att man har krav på att må bra.
Konstigt vore det väl annars?
Inte vill man må dåligt i alla fall.

Jag håller fullständigt med om att många har alldeles för höga krav på livet. På det materiella livet. På yrkeslivet, på privatlivet. Karriären ska vara flygande, relationen ska vara romantisk och fläckfri - även efter fem år tillsammans.
Och de kraven är farliga.
För de stämmer oftast inte överens med verkligheten.

Livet är krångligt, vi är människor och vi har känslor.
Känslor som kommer i vägen för den där fantasin om drömlivet.
Istället kanske man ska jobba med att skapa ett realistisk drömliv. Som är tusen gånger bättre, när man väl har skapat sig det.

Men det här med att ha för stora krav på att må bra.
Jag har hört det förut.
Från äldre generationer.
Från generationer som växte upp utan antidepressiva hjälpmedel och från generationer där det var tabu att prata om psykisk ohälsa.
Jag har suttit framför många från denna äldre generation och berättat hur jag mår.
Och jag har mötts av klappar på huvudet och livet är inte alltid lätt. Ibland mår man dåligt. Det för man stå ut med.

Stå ut med.
Varför i hela världen ska jag stå ut?
Varför ska jag behöva kämpa varje dag för att må bra?
När det finns hjälp att få?
När jag kan må bra?
Varför ska jag då gå omkring och plåga mig?

Liksom forskning på andra sjukdomar, går forskningen om psykisk ohälsa framåt.
Vi strävar ju hela tiden efter att leva längre och att må bättre. Det är mänskligt.
Varför skulle det inte inbegripa det psykiska måendet.
Jag skulle vilja veta hur den äldre generationen skulle reagera om jag sa att, ja synen blir sämre med åldern.
Hörseln också.
Inte ska man använda glasögon eller hörapparat för det.
Det får man helt enkelt stå ut med.

När mamma ringde en vän

Mamma ringde en vän häromdagen.
Det var min önskan.
Denna barndomsvän till mamma, som jag endast har träffat en gång i vuxen ålder, har lidit av många depressioner.
Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig när jag träffade henne.
Solskensglad var hon.
Strålande av lycka.
Intresserad, engagerad.
Glad.
Lycklig.
Harmonisk.

Varför jag blir förvånad förstår jag inte.
Jag om någon borde väl ha lärt mig att det inte syns.
Depressionen lämnar inga avtryck utåt.
I alla fall oftast inte.

I min vanmakt bad jag mamma ringa denna vännina.
För att få höra några lugnande, stärkande ord.

Hon hade mängder av sådana.
Men det som lugnade mig mest var hennes övergripande budskap; det blir bättre.
Tiden läker depressionen.
Du behöver inte kämpa så du blir blå hela tiden.
Koncentrera dig på att överleva.
Alla de saker som du känner att du måste ta tag i, det kan vänta.
Objektivitet är inte depressionens starka sida.
Beslut fattar man bäst då man känner sig stabil.
Och stabiliteten kommer.

Om en 60 årig kvinna med flera depressioner bakom sig kan säga detta, måste det vara sant.
Jag kommer läka.
Jag behöver inte veta hur. För det kan jag ändå inte föreställa mig.
Men glädjen kommer komma.
Och livskraften.
Och den kommer ta över allt det där som depressionen står för.
Och DÅ kan man börja rumstera om i sitt liv.
För då kan man följa magkänslan.
För då finns annat i magen än bara fjärilar som vibrerar av ångest.

Så, till mig själv och alla ni som lider i detta hemska, ensamma mörker: Stå ut! Det blir bättre!

Hoppingivande berättelsers befintlighet

Lite förlängning på första stycket i förra inlägget.

Varför finns det så få hoppingivande berättelser?

Det är ju egentligen ganska förståeligt.
Glada människor sitter ju inte inne på internet och googlar på depressioner.
Inte heller har de tid att skriva om hur de tog sig ur depressionen och började må bra.
Och det förstår jag ju att man inte vill.
Varför skulle man vilja tänka på en jobbig period.
Då blickar man väl hellre framåt, och planerar för ytterligare välmående.

Men några gör ju det. Skriver hoppingivande berättelser om hur de tog sig ur den mörkaste grotta till ljusets paradis.
Några gör ju faktiskt det.
Och det är guld värt.

Men jag är ändå inte nöjd.
Jag vill veta mer.
Det är en tröst.
Det är en tröst att veta att det går att må bra.
Att livet kan kännas meningsfullt.

Så, om någon av er har en hoppingivande historia, kan ni väl snälla dela den med mig?

Det där med relationer del två

Ännu en underbar dag i en alldeles underbar värld.
I ett alldeles underbart liv.
Åh, livet känns så härligt och fint.

Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska vara inledningen på ett blogginlägg jag kan stå för.
Eller ja, jo, nja, kanske inte riktigt så glättigt.
Det är ju trots allt rätt så provocerande.

Man skriver väl inte bara helt sonika att världen är underbar.
Eller gör man det?
Varför gör man inte det?

Hur kommer det sig att det finns blogginlägg fulla av ångest och livsleda.
Men få som hyllar livet.

Eller är jag fel ute? Rätta mig gärna!(Snälla!)

Kanske är det som Ann Heberlein skriver.
Lycka behöver inte modifieras.
Lycka behöver inte förklaras.
En lycklig människa har inte tid att berätta för sin omgivning om varför livet är värt att leva.
Hon är upptagen med att leva i sin lycka. En lycka som är tämligen odramatisk.
För det är den.
Lyckan.

Jag vill också vara upptagen med att leva i min lycka.
Jag vill inte skriva fula ord om livets meningslöshet i en blogg som osar fränt av ångest och mörker.

Nu är jag tydligen inne på en avstickare, det skulle ju handla om förhållanden.

Jag får ångest av min kille.
Inte jämt.
Men ofta.
Jag får ångest av vårat förhållande.
Jag har inte alltid fått det.

Det fanns en tid då jag var upp över öronen förälskad.
Jag visste med hela kroppen att det här var det bästa som hade hänt mig.
Det satt i länge.
Enda tills jag föll in i min första depressiva episod för två år sedan.
Då började en ångest smyga sig fram.
Är det här verkligen rätt?
Är det meningen att det skulle vara vi två?
Kan jag leva med hans dåliga sidor?
Överväger hans bra sidor?
Hur ska det kännas när man har varit tillsammans ett och ett halvt år?
Hur ska det kännas när man har varit tillsammans i tre år?
Hur ska det kännas?

Det ska INTE kännas som det har gjort i tidigare förhållanden.
Nej. Gud nej.
Men det har varit skillnad.
Mina tidigare förhållanden inleddes inte med förälskelse från min sida.

Det gjorde det här förhållandet.
Därför trodde jag aldrig att jag skulle befinna mig här. Igen.
Omringad av ångest.
Äcklig, stinkande ångest.
Som river sönder allt jag tror på.
Som river sönder livet.
Förhållandet.
Allt.
Allt.
Allt.

Ångesten som säger åt mig att fatta att jag aldrig kommer kunna ha ett förhållande.
För det är fel på mig.
Du kommer aldrig veta vad du vill.
Aldrig någonsin.
Och så skrattar den, ångesten.
Den skrattar åt mig och mitt fördärv.
Rätt bra åt dig din jävla dumma människa.

Jag har en fråga, som ni gärna får svara på.
För det verkar som jag inte kan svaret.
Jag är självfallet helt på det klara med att förhållanden är svåra.
Jag vet det.
Jag vet att det gör ont.
Jag vet att man måste kämpa.
Jag vet också mer än väl att ett förhållande alldeles säkerligen kommer att krisa.
Både en och två gånger. Och fler därtill.

Men hur, hur vet man att man befinner sig i en kris och inte i slutskedet av förhållandet.
Hur vet man om man bör bryta upp eller om man bör kämpa.
Hur ska man veta? Kan man veta?

Och kanske den viktigaste aspekten.
Att ha ett förhållande när den ena parten är i en depression.
Det snurrar ju till det hela ett extra varv.

Vi har inte haft det lätt den senaste tiden.
Vi har varit arbetslösa.
Vi har varit hemma alldeles för mycket.
Vi har gått varandra på nerverna.
Vi har sett varandras värsta sidor.
Vi har under långa perioder bara sett varandras värsta sidor.
Jag har haft rollen som självmordsbenägen.
Han har fått rollen som beskyddare.

Nej, vi har inte haft det lätt.

Vad har ni för erfarenheter av svåra relationer? Dela gärna med er om ni vill.

Att vara deprimerad

Ja ni.

Ni vet väl lika väl som jag hur förbannat svårt det är att förklarar för någon som aldrig har haft en depression hur det känns att vara deprimerad.

När jag vill förklara för någon hur jag mår brukar jag försöka få personen i fråga att känna en svag existentiell ångest. Det kan tyckas elakt. Jag har självklart inte för avsikt att vara elak.
Oftast räcker det med att be någon att tänka på döden så kommer en existentiell ångest av sig själv. Jag brukar poängtera det oerhört frustrerande i icke-existerandet. Att inte finnas. Vad framkallar det för känslor hos dig?
Det brukar jag fråga.
Panik, är ett vanligt svar.
Frustration.
Ångest.
Rädsla.
Tomhet.

Bra, brukar jag säga. Så känner jag tjugofyra timmar om dygnet. Utan att ens behöva tänka på döden.

Ett lite mer lämpligt sätt att förklara depression, och ett mer allmängiltigt är den förklaring dr Mitch Golant ger: "De av oss som inte är deprimerade vet att man till sist kommer ur den känslomässiga svackan, men den som är deprimerad upplever svängningarna och krängningarna i känslolivet som om han satt på ett skenande tåg utan något begrepp om hur eller när, eller ens om, han någonsin kommer att lyckas stiga av".

Detta förklarar han i en utomordentligt bra artikel om depression.

Läs den här

Det där med friskhet

Evas kommentar fick mig att reflektera över friskhet.

Vad är det egentligen?
Det är i alla fall inte det som stigmat kallar friskhet.
En människa är inte frisk för att hon går till jobbet. För att hon kan ta hand om sina barn. För att hon ler när du pratar med henne.
Det kan inte få vara de enda definitionerna. För de missleder.
Tyvärr lever vi i ett samhället där definitionen av friskhet är snäv.
Alldeles för snäv.
Lika snäv dom definitionen av normal.

Den får människor att känna sig utanför, definitionen. Stigmat. Diskrimineringen. Utanförskapet.

Att leva med en nedbruten själ. Det syns ju knappt. Kanske inte alls. För vi är så utomordentligt duktiga på att hålla oss inom ramarna för vad som är socialt accepterat.
Jaja, allt det där kan ni.
Och man bli utled på det.

Men vad är då egentligen friskhet?
Jag har flera nära släktingar som lever med allvarlig psykisk sjukdom. De är sådana människor som kallas för psykiskt sjuka. De bor i stödhem och är förtidspensionerade.
Och ja, de mår skitdåligt ibland. Men varken mer eller mindre än någon annan. Deras livskvalitet är inte sämre. De finner oftast stor mening i sitt liv. De är inte sjuka jämt. De mår också mycket bra mycket ofta.

Så, för mig är friskhet att känna livsglädje.
Att bli pirrig i hela kroppen över tanken på att jag ska snickra ihop en hylla när jag kommer hem.
Eller sätta mig vid drejskivan och skapa något vackert.
Eller sitta upp i sadeln på en ståtlig häst och ta en skogsritt.

Det är friskhet för mig.

Vad är friskhet för dig?

Hej Eva!

Och tack för din kommentar!

Vi är alla ganska lika under solen, våra historier verkar särskilt lika.
Vet du, jag hoppas du inte tycker jag klampar in och rör om i ditt liv, men jag skulle vilja ställa några frågor.
För hur skönt det än är att höra att man inte är ensam, blir jag rädd då du skriver att du inte tror du någonsin blir "frisk".
För jag är själv så otroligt rädd för att inte bli frisk. Jag är så rädd att bara rädslan i sig framkallar en stark ångest.
Men kanske är det inte så som jag uppfattar "frisk" som du menar. Kanske klär jag dina ord med min ångest.

Jag undrar i alla fall hur du tänker kring dessa saker (om du vill får du gärna mejla mig eller så låter vi det stå öppet så andra kan läsa, du får bestämma):

Jo, det här med att bli frisk är en komplex sak. Du skriver till exempel att medicin och KBT har funkat för dig. Vad betyder frisk för dig?
För mig betyder frisk välmående och välfungerande. Att kunna njuta, känna trygghet och ro. Att slippa ha ångest eller oro. Att veta med hela hjärtat att man mår bra.
Det är att vara frisk för mig.
Det kommer alldeles säkerligen ta tid att komma dit, kanske flera år till jag blir fullständigt frisk, men frisk vill jag vara och frisk kommer jag bli.

Sedan kanske man måste lära sig att leva med sig själv. Öka självkännedomen. Att veta hur stress påverkar, att veta vad jag behöver. Rutiner, sömn. Gud vet allt. Det kommer jag lära mig att mästra för att slippa dåligt mående.

Vad tror du om det?


Du skriver att du inte tror att du blir som du var innan du blev sjuk första gången. Och nej, jag håller med dig - det kan man nog inte bli. Men jag är inte säker på att det är det man måste sträva efter. Kan det inte bli bra, trots att livet nu ser annorlunda ut än innan? Vad är det för tankar du har som kommer att stanna?

Och slutligen, hur längre sedan var det som du föll igen?

Styrkekramar till dig!