Det där med självförakt

Jag har förstått att vi som lider av depression ägnar läskigt mycket tid åt att hata oss själva.
Jag har inte alltid gjort det.
För mig har depressionen mest handlat om existensens komplexitet.

Men nu har jag hatat mig själv i några veckor.
Jag har varit helt övertygad om att mina känslor och tankar är äckliga. Fula.

Så igår kom tveksamheten.
Den som rubbar på de där till synes orubbliga insikterna om livet.

Kanske är inte mina känslor och tankar äckliga.

Kanske är dem inte fel.
Kanske är dem helt normala.
Kanske kan dem få finnas.
Kanske har de allra flesta dem.
Kanske har till och med alla dem.

Kanske är jag inte ensam om att prata lite för högt ibland för att andra ska kunna höra om det där nya jobbet man har landat.
Det där med att behöva bekräftelse från andra. Det har i mina ögon varit något jag inte vill ägna mig åt.
Jag ska minsann veta och känna att jag duger som jag är. Utan bekräftelse.
Jag ska minsann stå i skuggan, för det är där den riktiga lyckan finns.
Men jag har glömt en sak.
Och den är mycket viktig i det här sammanhanget.
Jag är 24 år.
Okej då. Alldeles för snart 25.
Alldeles för mycket 25.
Jag är alldeles för mycket 25 år.
Och jag behöver bekräftelse.

Min mamma, som är 60 behöver också bekräftelse.
Inte lika mycket som jag.
Men hon behöver det.
Där har jag gjort mitt största misstag.
Jag är inte 60.
Jag är 25.
Och jag kan omöjligen snabbspola 35 år framåt i självkänsla.
Jag är 25 år.
Jag är ett omoget päron.
Ett litet kart.