Ännu en underbar dag i en alldeles underbar värld.
I ett alldeles underbart liv.
Åh, livet känns så härligt och fint.
Jag önskar av hela mitt hjärta att det ska vara inledningen på ett blogginlägg jag kan stå för.
Eller ja, jo, nja, kanske inte riktigt så glättigt.
Det är ju trots allt rätt så provocerande.
Man skriver väl inte bara helt sonika att världen är underbar.
Eller gör man det?
Varför gör man inte det?
Hur kommer det sig att det finns blogginlägg fulla av ångest och livsleda.
Men få som hyllar livet.
Eller är jag fel ute? Rätta mig gärna!(Snälla!)
Kanske är det som Ann Heberlein skriver.
Lycka behöver inte modifieras.
Lycka behöver inte förklaras.
En lycklig människa har inte tid att berätta för sin omgivning om varför livet är värt att leva.
Hon är upptagen med att leva i sin lycka. En lycka som är tämligen odramatisk.
För det är den.
Lyckan.
Jag vill också vara upptagen med att leva i min lycka.
Jag vill inte skriva fula ord om livets meningslöshet i en blogg som osar fränt av ångest och mörker.
Nu är jag tydligen inne på en avstickare, det skulle ju handla om förhållanden.
Jag får ångest av min kille.
Inte jämt.
Men ofta.
Jag får ångest av vårat förhållande.
Jag har inte alltid fått det.
Det fanns en tid då jag var upp över öronen förälskad.
Jag visste med hela kroppen att det här var det bästa som hade hänt mig.
Det satt i länge.
Enda tills jag föll in i min första depressiva episod för två år sedan.
Då började en ångest smyga sig fram.
Är det här verkligen rätt?
Är det meningen att det skulle vara vi två?
Kan jag leva med hans dåliga sidor?
Överväger hans bra sidor?
Hur ska det kännas när man har varit tillsammans ett och ett halvt år?
Hur ska det kännas när man har varit tillsammans i tre år?
Hur ska det kännas?
Det ska INTE kännas som det har gjort i tidigare förhållanden.
Nej. Gud nej.
Men det har varit skillnad.
Mina tidigare förhållanden inleddes inte med förälskelse från min sida.
Det gjorde det här förhållandet.
Därför trodde jag aldrig att jag skulle befinna mig här. Igen.
Omringad av ångest.
Äcklig, stinkande ångest.
Som river sönder allt jag tror på.
Som river sönder livet.
Förhållandet.
Allt.
Allt.
Allt.
Ångesten som säger åt mig att fatta att jag aldrig kommer kunna ha ett förhållande.
För det är fel på mig.
Du kommer aldrig veta vad du vill.
Aldrig någonsin.
Och så skrattar den, ångesten.
Den skrattar åt mig och mitt fördärv.
Rätt bra åt dig din jävla dumma människa.
Jag har en fråga, som ni gärna får svara på.
För det verkar som jag inte kan svaret.
Jag är självfallet helt på det klara med att förhållanden är svåra.
Jag vet det.
Jag vet att det gör ont.
Jag vet att man måste kämpa.
Jag vet också mer än väl att ett förhållande alldeles säkerligen kommer att krisa.
Både en och två gånger. Och fler därtill.
Men hur, hur vet man att man befinner sig i en kris och inte i slutskedet av förhållandet.
Hur vet man om man bör bryta upp eller om man bör kämpa.
Hur ska man veta? Kan man veta?
Och kanske den viktigaste aspekten.
Att ha ett förhållande när den ena parten är i en depression.
Det snurrar ju till det hela ett extra varv.
Vi har inte haft det lätt den senaste tiden.
Vi har varit arbetslösa.
Vi har varit hemma alldeles för mycket.
Vi har gått varandra på nerverna.
Vi har sett varandras värsta sidor.
Vi har under långa perioder bara sett varandras värsta sidor.
Jag har haft rollen som självmordsbenägen.
Han har fått rollen som beskyddare.
Nej, vi har inte haft det lätt.
Vad har ni för erfarenheter av svåra relationer? Dela gärna med er om ni vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar