Lite förlängning på första stycket i förra inlägget.
Varför finns det så få hoppingivande berättelser?
Det är ju egentligen ganska förståeligt.
Glada människor sitter ju inte inne på internet och googlar på depressioner.
Inte heller har de tid att skriva om hur de tog sig ur depressionen och började må bra.
Och det förstår jag ju att man inte vill.
Varför skulle man vilja tänka på en jobbig period.
Då blickar man väl hellre framåt, och planerar för ytterligare välmående.
Men några gör ju det. Skriver hoppingivande berättelser om hur de tog sig ur den mörkaste grotta till ljusets paradis.
Några gör ju faktiskt det.
Och det är guld värt.
Men jag är ändå inte nöjd.
Jag vill veta mer.
Det är en tröst.
Det är en tröst att veta att det går att må bra.
Att livet kan kännas meningsfullt.
Så, om någon av er har en hoppingivande historia, kan ni väl snälla dela den med mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar