onsdag 8 februari 2012

Tankar vid depression

Det sägs att alla depressioner är individuella.
Alla blir vi deprimerade på olika sätt.
På grund av olika saker.
Men det finns många, många likheter depressioner emellan.

Min depression går i huvudsak ut på två saker.
Ångest inför livets meningslöshet.
Inför det faktum att det en dag tar slut alltihop.
Det är inte just döden jag är rädd för.
Utan tiden.
Tiden som bara går och går.
Obarmhärtigt fullkomligen rusar den förbi månader, år, decennier.
Helt plötsligt undrar man vart allt tog vägen.

Det andra går ut på att nedvärdera mig själv.
Tänk om jag är annorlunda än andra?
Tänk om min verklighetsuppfattning är felaktig?
Jag ägnar mig åt en del romantiserande.
Jag romantiserar ofta mitt mående. 
Men jag har kommit fram till att det nog är en försvarsmekanism.
För inte orkar man med den fullkomligt kalla och skräckinjagande känsla som ångest framkallar, som är alldeles för äkta. Som är alldeles för mycket på riktigt. Som är alldeles för allvarlig.
När jag inte har ångest, kan jag exempelvis inte förstå exakt hur jag mår när jag har ångest.
Och tur är väl det.
För då skulle jag ju kunna framkalla ångest bara genom att tänka på det. Vilket jag också kan ibland.
Men ändå.
Ni fattar.
Och ibland, om jag exempelvis upplever en romantisk situation med min pojkvän. Då kan jag romantisera den, samtidigt som den sker. Jag kan fantisera att det spelas musik, att vi är med i en film.
Låter det konstigt?
Kanske är det konstigt?
Men samtidigt, är inte vår fantasi den mäktigaste egenskapen människan har?
Spelar den inte alltid in, på ett eller annat sätt?
Jag vet inte.

Är det någon som känner igen sig?





1 kommentar:

  1. Har precis startat upp en blogg om mitt mående och mina upplevelser. Känner så igen mig i vissa saker du skriver. Visst mår vi alla dåligt på olika sätt - men tror ändå att vi känner igen oss i varandra många gånger.

    SvaraRadera