onsdag 8 februari 2012

När mamma ringde en vän

Mamma ringde en vän häromdagen.
Det var min önskan.
Denna barndomsvän till mamma, som jag endast har träffat en gång i vuxen ålder, har lidit av många depressioner.
Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig när jag träffade henne.
Solskensglad var hon.
Strålande av lycka.
Intresserad, engagerad.
Glad.
Lycklig.
Harmonisk.

Varför jag blir förvånad förstår jag inte.
Jag om någon borde väl ha lärt mig att det inte syns.
Depressionen lämnar inga avtryck utåt.
I alla fall oftast inte.

I min vanmakt bad jag mamma ringa denna vännina.
För att få höra några lugnande, stärkande ord.

Hon hade mängder av sådana.
Men det som lugnade mig mest var hennes övergripande budskap; det blir bättre.
Tiden läker depressionen.
Du behöver inte kämpa så du blir blå hela tiden.
Koncentrera dig på att överleva.
Alla de saker som du känner att du måste ta tag i, det kan vänta.
Objektivitet är inte depressionens starka sida.
Beslut fattar man bäst då man känner sig stabil.
Och stabiliteten kommer.

Om en 60 årig kvinna med flera depressioner bakom sig kan säga detta, måste det vara sant.
Jag kommer läka.
Jag behöver inte veta hur. För det kan jag ändå inte föreställa mig.
Men glädjen kommer komma.
Och livskraften.
Och den kommer ta över allt det där som depressionen står för.
Och DÅ kan man börja rumstera om i sitt liv.
För då kan man följa magkänslan.
För då finns annat i magen än bara fjärilar som vibrerar av ångest.

Så, till mig själv och alla ni som lider i detta hemska, ensamma mörker: Stå ut! Det blir bättre!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar