Att vara deprimerad

Ja ni.

Ni vet väl lika väl som jag hur förbannat svårt det är att förklarar för någon som aldrig har haft en depression hur det känns att vara deprimerad.

När jag vill förklara för någon hur jag mår brukar jag försöka få personen i fråga att känna en svag existentiell ångest. Det kan tyckas elakt. Jag har självklart inte för avsikt att vara elak.
Oftast räcker det med att be någon att tänka på döden så kommer en existentiell ångest av sig själv. Jag brukar poängtera det oerhört frustrerande i icke-existerandet. Att inte finnas. Vad framkallar det för känslor hos dig?
Det brukar jag fråga.
Panik, är ett vanligt svar.
Frustration.
Ångest.
Rädsla.
Tomhet.

Bra, brukar jag säga. Så känner jag tjugofyra timmar om dygnet. Utan att ens behöva tänka på döden.

Ett lite mer lämpligt sätt att förklara depression, och ett mer allmängiltigt är den förklaring dr Mitch Golant ger: "De av oss som inte är deprimerade vet att man till sist kommer ur den känslomässiga svackan, men den som är deprimerad upplever svängningarna och krängningarna i känslolivet som om han satt på ett skenande tåg utan något begrepp om hur eller när, eller ens om, han någonsin kommer att lyckas stiga av".

Detta förklarar han i en utomordentligt bra artikel om depression.

Läs den här