Relationer

När jag kom ur min första depression hösten 2010 tyckte jag nog ändå att jag hade lärt mig ett och annat om livet. Om mitt liv. Om vad som gör livet värt att leva.
För mig handlar livet om att njuta. För mig handlar livet också om relationer.
Det kan tyckas simpelt. Att njuta och att vårda sina relationer.
Men mer än så krävs inte för att jag ska känna välmående.

Det kan också tyckas vara två mycket enkla saker att uppnå. Det är väl bara att låta sig njutas och att umgås med de människor man har relationer till.
Så är det ju självklart inte. Ibland måste man gå genom eld för att få njuta. Ibland måste man göra saker som man inte vill, annars är man bara en liten lort som Jonatan i Bröderna Lejonhjärta sa.
Det vet vi ju alla, att den underbara känslan av helg och ledighet tyvärr inte infinner sig om man inte jobbar.

Hur som. Relationer är väl alltid på något sätt komplicerade. Och det absolut mest skrattretande är att de turas om, relationerna alltså, med att vara komplicerade. Är det inte relationen till föräldrarna så är det till killen eller till någon vän.
Det komplicerade hittar alltid sina vägar in i relationer.

För att inte tala om relationen till sig själv.

För mig handlar relationen till mina föräldrar om att försöka upptäcka den hårfina gränsen mellan att vara beroende och att vara ett vuxet barn. Ett vuxet, arbetslöst och deprimerat barn. Hur ska relationen se ut i en sådan situation?

Vänskapsrelationerna vill gärna se ut på samma sätt som de alltid har gjort. Rollerna som etsat sig fast vill inte gärna släppa taget. Även fast vi är ganska så annorlunda från då vi lärde känna varandra.
Hur bryter man en roll man har haft i decennier?

Och sedan den kanske mest komplicerade relationen, kärleksrelationen.
Ibland känns det bäst att bara ge upp.
Ibland bestämmer jag mig för att leva ensam.
Skulle det inte vara enklast så?
Ibland känner jag mig oförmögen att känna kärlek. För hur är det meningen att man ska känna?
Kan man vara för ung för kärlek? För den enda känsla jag känner igenom som har med kärlek att göra, det är förälskelse. De där första månaderna av känslostormar och passion.
Som sedan avtar. Men ersätts av någonting annat. Riktig kärlek. Långvarig kärlek. Kärlek som man kämpar för. Kärlek som man vet är värd att kämpa för. Är det så? Finns den?

Och om den finns, är den bättre än förälskelsen? Kan den ge samma kickar?
Är vi, unga vuxna, dömda till förälskelsens drift? Är äkta kärlek någonting som tåls att vänta på? Något att någon gång i framtiden få uppleva?


Förvirring, förvirring, du slutar aldrig förvåna.