Det försvann någonstans på väg till psykiatern igår.
Jag kände att det inte skulle bli ett särskilt givande möte.
Hon bryter kraftigt på något Österländskt språk. Jag förstår inte alltid vad hon säger.
Vid mitt första besök hos henne i november 2011 fick jag fylla i en slags enkät. Eller ja, ett prov som skulle visa på hur pass sjuk jag är.
Hon bedömde att jag hade en lätt depression. Sjukskrivning skulle ej bli nödvändigt, jag skulle snart vara på fötter igen.
Igår, när jag frågade henne om mina diagnos har förändrats svarar hon:
"Jo, du hade en svår depresssion".
Från lätt till svår? Jag känner mig inte sjukare idag än i november. Precis samma.
Och vadå "hade"? Har jag inte det längre eller blev tempus kanske lite fel?
Jag borde väl ha frågat.
Men jag orkar inte.
Jag orkar ingenting.
Jag är uppgiven.
För några dagar sedan gästbloggade jag hos Ludmilla. Och jag ser att många tycks ha hittat hit.
Hej!
Välkomna!
Jag är inte alltid världens deppigaste person.
Jag lovar.
Men idag är jag uppgiven. Slut. Orkeslös.
Vill ni, så får ni gärna hälsa. Skriva lite om er själva. Kanske någon framgångssaga? Skulle behöva en sådan nu. En hoppfull mening eller två.
Eller om ni bara vill skriva bajs är det självklart välkommet.
Jag är ett big fan av bajshumor.
Hej, hittade precis in till blogg och FY FAN vad skönt att läsa. Jag är inte ensam! Har precis börjat en ny våg av psykiatri etc. det är första gången via allmänna vården och jag har sååå lite förtroende för den! Det är som du säger.. Förvirrande och man verkar aldrig få den hjälp man behöver. Kommer fortsätta läsa din blogg och tack för att du skriver för jag tar mig aldrig tiden att göra det.. /M
SvaraRadera