Det där med friskhet

Evas kommentar fick mig att reflektera över friskhet.

Vad är det egentligen?
Det är i alla fall inte det som stigmat kallar friskhet.
En människa är inte frisk för att hon går till jobbet. För att hon kan ta hand om sina barn. För att hon ler när du pratar med henne.
Det kan inte få vara de enda definitionerna. För de missleder.
Tyvärr lever vi i ett samhället där definitionen av friskhet är snäv.
Alldeles för snäv.
Lika snäv dom definitionen av normal.

Den får människor att känna sig utanför, definitionen. Stigmat. Diskrimineringen. Utanförskapet.

Att leva med en nedbruten själ. Det syns ju knappt. Kanske inte alls. För vi är så utomordentligt duktiga på att hålla oss inom ramarna för vad som är socialt accepterat.
Jaja, allt det där kan ni.
Och man bli utled på det.

Men vad är då egentligen friskhet?
Jag har flera nära släktingar som lever med allvarlig psykisk sjukdom. De är sådana människor som kallas för psykiskt sjuka. De bor i stödhem och är förtidspensionerade.
Och ja, de mår skitdåligt ibland. Men varken mer eller mindre än någon annan. Deras livskvalitet är inte sämre. De finner oftast stor mening i sitt liv. De är inte sjuka jämt. De mår också mycket bra mycket ofta.

Så, för mig är friskhet att känna livsglädje.
Att bli pirrig i hela kroppen över tanken på att jag ska snickra ihop en hylla när jag kommer hem.
Eller sätta mig vid drejskivan och skapa något vackert.
Eller sitta upp i sadeln på en ståtlig häst och ta en skogsritt.

Det är friskhet för mig.

Vad är friskhet för dig?