Att inte se någon väg ut

Jag vet att jag är långt ifrån ensam med mina tankar.
En tanke som återkommer gång på gång, och som nog skrämmer mig mest av alla ologiska tankar som snurrar där uppe just nu; kommer jag någonsin att bli frisk? För det är konstigt nog väldigt svårt att se framför sig, för hur skulle det gå till?
Det är det mest frustrerande och ångestframkallande. Att inte se någon väg ut.

Det måste ju rimligen vara så att när rätt medicin har hittats och den börjar verka, så kommer jag bara inte att må såhär. Som ett litet mirakel. Jag kommer bara inte ha alla dessa ångesttankar. Det kommer finnas problem, såklart. De ska jag ta itu med i terapin.
Det måste väl vara så? Att förmågan att se på saker ur ett annat perspektiv än bara negativt måste infinna sig igen? Att jag inte kommer att vrida och vända och älta varenda liten tanke? Att kaoset i mitt huvud kommer att dämpas? Att livsglädjen kommer att åter igen hitta sin plats i min kropp? För livsglädjen sitter ju inte enbart i huvudet, den sitter ju i magen. Som härliga små fjärilar som dansar till livets musik?
Eller är jag bara naiv?

Jag är mycket lyckligt lottat, med förstående familj, en underbar kusin och en ovärderlig pojkvän.
Kusinen och jag utbyter tankar, tröstar varandra, inspirerar varandra, turas om att ge och ta energi. Föräldrarna förstår, kämpar och ger aldrig upp i letandet efter rätt hjälp. Jag vet att jag, och det gör mig så otroligt ledsen, har mer stöd än de flesta. Ingen borde behöva gå igenom lidande ensam. Ingen borde behöva famla ensam i mörkret.

Sedan är det fel att påstå att ett relationerna i ett stödnätverk inte kompliceras eller tar sig en ny form.
Föräldrarnas villkorslösa kärlek förändras ju självklart inte. (?) Frågetecken på det, jag kan inte tala för alla.
Men parrelationen kan verkligen vackla. Och det är väl inte så konstigt. Plötsligt befinner man sig i roller man aldrig kunde föreställa sig att man skulle klä sig i. Behoven förändras, naturligtvis.
Man, jag, blir den som ska tröstas, som ska sättas i första rummet, som ska trippas på tå runt.
Han blir den som får sätta sina behov och intressen åt sidan. Som får leva mitt liv. Som får känna skuld och dåligt samvete över tankar och känslor som inte stämmer överens med vad man vill känna och tänka.

Och går det sedan att reparera? Hur går man vidare i en relation efter en traumatisk tid?