När marken rämnar

Jag vet att vi är många som lider av psykisk ohälsa. En av fyra till och med. Det är skrämmande många. Om mina erfarenheter kan trösta och lindra någons lidande så som mångas erfarenheter har lindrat min, om jag kan bidra på något sätt så kanske inte min depression behöver vara endast av ondo.

Jag hade precis fått nycklarna till min allra första lägenhet, min c-uppsats godkänd och det kändes som att jag hade påbörjat mitt drömliv.

Min morfar hade nyligen gått bort och fredagen innan mitt insjuknande hölls begravningen.
Det var sorgligt men vackert, så som begravningen av en älskad människa ska vara.

Det blev måndag och vardagen väntade på att återigen få ta sin självklara plats.
Det blev inte riktigt så. Den måndagen blev den första dagen i ett halvårs långt helvete.

Jag minns hur en känsla av missmod fyllde min kropp. Hur en klump började växa i bröstkorgen och hur irritationen och nedstämdheten började ta form och på torsdagen kom kände jag mig inte ett dugg bättre. Tvärtemot så blev det bara värre.
På torsdagen vaknade jag upp i en helt fruktansvärd förtvivlan. Det kändes precis som att en bubbla hade spräckts. Som om jag hade levt i den hela mitt liv, i en romantiserande värld där allt var rosa och fluffigt.
Nu hade den spruckit och jag kände i hela kroppen hur kall och fientlig världen var. Det kändes som ett fruktansvärt uppvaknande. En iskall insikt om hur livet verkligen förhöll sig. Att jag en dag ska dö. Att alla ska dö. Att livet är meningslöst.
Förtvivlan och frustration tog plats i mitt hjärta över att inte kunna sudda ut min insikt. Jag ville inte veta. Jag ville leva i min rosa, skyddade värld. Jag ville fortsätta vara lyckligt ovetandes.

Så följde en vecka av intensiv psykisk smärta. Den tredje dagen in i min sjukdomsperiod släpade pappa med mig ut på en promenad. D-vitaminet var viktigt för läkeprocessen sa han. En gång om dagen skulle vi knalla runt kvarteret, minst. Det starka vinterljuset bländade mitt blekvita ansikte, jag måste ha sett ut som ett riktigt spöke. Fötterna kändes som klumpar och jag fick stötta mig mot pappa som en nyopererad konvalescent.

Aptiten var som bortblåst och jag minns att jag tänkte att jag blir ju i alla fall smalare på kuppen. Om jag ser ihålig ut så kanske jag i alla fall ser sjuk ut. Det är svårt att vara sjuk utan att det syns.
Att se sig själ i spegeln och mötas av ett fullt friskt ansikte, men med hjärtat i tusen bitar.

Jag masade mig iväg till skolan en vecka efter mitt insjuknande. Jag klarade av att fullfölja min utbildning. Det gick lättare och lättare. Med hjälp av medicin och psykoterapi kunde jag tillslut släppa tankarna på livets meningslöshet. Jag insåg att meningen med livet var att njuta.

So far, so good.

I ett hastigt beslut bestämde jag, ett år efter mitt insjuknande, att jag var frisk. Jag började sakta trappa ned min medicin. Två dagar efter att jag hade slutat helt kom smällen. I samband med min efterlängtade sommarsemester. I med medicin igen och ringa runt efter lämplig psykolog. Men medicinen tar ju som välkänt god tid på sig innan den hjälper. Psykologen jag fick tag i hade semester ytterligare en månad.

Det gjorde att den första månaden var kritisk. Jag vankade av och an i lägenheten, träffade någon kompis då och då. Fick ställa in min betalda utlandssemester med pojkvännen och hans familj.

När semestern var slut började jag jobba. Som tur var hade jag endast en halvtidstjänst på företaget där jag hade haft min högskolepraktik året innan.

Det funkade, absolut. Men jag var död inombords. Medicinen verkade inte längre ha samma goda effekt som den hade haft året innan. När jag sedan fick gå pga nedskärningar blev mitt tillstånd successivt värre. En likgiltighet över mitt mående tog över helt, jag brydde mig inte längre om att hjälpa mig själv. Vad skulle det tjäna till, ingenting hjälpte ju.

Med hjälp av psykiater, psykolog och ett stort stödnätverk kämpar jag nu för att må bättre.

Jag tror på öppenhet, ärlighet och medmänsklighet. Att kunna visa sig svag, och kunna visa sig annorlunda, att inte behöva klistra på sig ett leende och svara bara bra tack när någon frågar hur vi mår. Och att kunna acceptera andra som har det svårt. Att visa medmänsklighet. Det tror jag är viktiga nycklar till ett välfärdssamhälle, och det tänker jag vara med och sträva efter.