Kära osäkerhet

När ska smärtan ta slut? Tar den någonsin slut? Inbillar jag mig smärtan? Väljer jag att må dåligt?
Mår jag ens dåligt?
Om jag skulle skynda mig att affirmera lycka innan morgonångesten sätter igång, det har jag ju faktiskt aldrig provat.
Om jag under de två sekunder det tar från att jag vaknar till det att jag inser vilket helvete jag lever i, skulle kunna intala mig själv att livet är en gåva.
Om jag så skulle kunna göra det varje dag i, låt oss säga två veckor, kanske blir jag lycklig då?
Har jag verkligen försökt nog? Kämpat tillräckligt?

Kanske har jag alltid mått såhär. Kan jag minnas att jag någon gång har varit rakt igenom lycklig?
Jag vet inte.
Jag vet inte.
Jag vet inte.
Det kan jag säga med säkerhet. Jag vet inte.

Men visst är det märkligt. Att man kan tappa tron på livet. Att viljan att leva kan försvinna.
Det är väl konstigt? Vad otroligt improduktivt.
Den grundläggande instinkten hos alla djur är väl ändå att överleva och fortplanta sig?
Vilken lustig defekt biologin har tilldelat oss människor. En djurart som kan välja att ta livet av sig.
Jävligt improduktivt.