Diagnosernas vara eller icke vara

Det här med diagnoser. Vilken jävla djungel.

Första gången jag träffade min psykiater, det vill säga för 2 månader sedan, så konstaterade hon genom ett test på ca 20 frågor att jag led av en lätt depression. Jag skulle inte oroa mig, den skulle alldeles säkert snart gå över.
Vid återbesöket tre veckor senare ansåg hon mig självmordsbenägen och ville att någon anhörig skulle ta hand om medicinen.
Jag kan lugnt konstatera att det inte finns något värre än när en auktoritet som ska hjälpa dig kliar sig i håret och inser att det kan vara allvarligare än hon trodde.

Veckan som gått har mest liknat en dimma av uppgivenhet. Vad gör jag om ingenting fungerar? Vad gör jag om jag är behandlingsresistent? Vad gör jag om det visar sig att problematiken är större, att det kommer ta lång, lång tid att hitta rätt medicin?
Hur i helvete står man ut, år efter år? Jag beundrar de människor som levt i detta helvete, som har kämpat och kämpat. För har man inte sin psykiska hälsa, då finns ingenting. Då spelar inget annat roll.

Jag har känt mig konstig, inte riktigt som mig själv. Jag har varvat lite mellan att vara uppjagad och att känna uppgivenhet.
Jag vågade mig ut på mellandagsrean i onsdags. Jag vaknade på uruselt humör. Ville ingenting. Bara sova. Men jag masade mig upp. Mötte upp J för lunch. Han lyckas oftast få mig på bättre humör. Vi strosade i affärer, försökte tränga undan den klaustrofobiska känslan av att vistas i alldeles för små butiker tillsammans med alldeles för mycket människor.
Men det var mysigt. Jag kände mig glad. Att gå hand i hand och njuta av tvåsamheten. Det är ju underbart. Jag var något uppe i varv. Och tillslut blev det lite obehagligt. Jag blev trött och ångesten kröp sig på.

Väl hemma svalde jag två Oxascand och somnade utmattad på soffan. Vaknade något irriterad, vilket ledde till aggression. Panik och agression.

Tänker att det kan vara den nya medicinen jag precis satt in, Zoloft. Skriver ett mejl till psykiatern och beskriver tillståndet.
Får till svar: Detta kan hända om det finns en underliggande bipolaritet.
Så där bara. Utan vidare förklaring. Jaha, så jag är bipolär nu? För att det går lite upp och ned? Så som det brukar vid depression.


Men det här men sjukdomens vara eller icke vara. Dessa psykiska tillstånd som vi klassificerar som ohälsa har ju funnits i alla tider. Och det är knappast tillstånden som har förändrats utan synsättet på de.
Och jag kan inte mer än hålla med Ann Heberleins teori om att sjukdomar egentligen är ett mänskligt, konstruerat förhållningssätt till den mänskliga avvikelsen. I ett samhälle där normaliteten blir allt snävare är avvikelserna många.

Men, liksom Ann konstaterar, spelar det väl egentligen inte så himla stor roll vilket som är sjukt eller inte. Det handlar inte om diagnoser eller avvikelser. Det handlar om att hjälpa människor att leva ett gott liv.
Och den som inte kan leva ett gott liv, kan kanske räknas som sjuk. Och med ett gott liv menar jag inte materiell lycka, utan självklart inre frid och välmående. Livet ska vara mer än bara uthärdligt. Det borde vara en mänsklig rättighet.