Små steg

Jag hade turen nog att få uppleva barndomens julaftnar som mysiga. För mig existerar den där speciella julstämningen. Även om nuförtiden endast infinner sig på självaste julafton. När jag var mindre fanns den där hela december.

Trots mitt mående fick jag en fin julafton. Stämningen infann sig, jag mådde förvånansvärt bra.
Juldagen till ära kom ångesten.
Annandagen till ära stannade den.

Men, det måste väl vara ett tecken på förbättring, att jag kunde känna välbefinnande i lördags?
Fastän den är som bortblåst nu, så måste det väl vara en förbättring?
Det är så svårt att vara medveten i tillfrisknandet. För det sker ju så små förändringar hela tiden.
Pytte, pyttesmå steg. Precis som allting annat som växer.
Som håret. Man märker inte att det har blivit långt fören någon annan påpekar det. Eller fören man påpekar det för sig själv. Men man ser inte håret växa. Och det är ju inget konstigt med det.

Men måendet är det viktigaste man har. Det är inte hår. Det är livet. Och man VILL se det växa.

För att det inger hopp. För att det inger en gnutta hopp.