lördag 31 december 2011

Romantiserandets verklighetsflykt

Jag kommer ofta på mig själv med att romantisera min ohälsa.
Jag kan isolera mig helt, stänga ute vänner och familj. Inte svara i telefonen när de ringer. Inte gå utanför dörren. Ligga och sova en hel dag.
Ibland undrar jag om jag gör det för att kunna tycka synd om mig själv.

När jag drar mig till minnes kommer jag ihåg att jag alltid har gjort det. Min kropp har fyllts av obehagliga känslor i obehagliga situationer. Men den har även fyllts av andra känslor. Känslor som skulle kunna klassas som mysiga, sköna, tillfredsställande.
När jag tänker efter har jag nog aldrig känt bara en enda känsla sä, någonsin i hela mitt liv. Alla mina känslor är tvetydiga. Eller, kanske inte tvetydiga. Men de existerar i alla olika möjliga konstellationer och de kommer aldrig ensamma.

Länge har jag klandrat mig själv för detta romantiserande. Värderat det till något fult och äckligt.
Det var först för några dagar sedan som jag insåg att det kanske är nödvändigt att romantisera hemska situationer, jobbiga tankar och känslor.

För när jag tänker efter känner jag många personer som romantiserar helvetet. Som driver med sig själva, sina känslor och reaktioner på det som händer och skrattar åt fördärvet.
Det är väldigt intressant, för det verkar vara en mänsklig försvarsmekanism. Kanske en överlevnadsstrategi. För om kroppen endast skulle fyllas av förtvivlan och hopplöshet, då skulle den inte orka stå upprätt särskilt länge, eller hur?


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar