Det finns inget så frustrerande som
att vakna upp och inse att man har tagit ett steg tillbaka.
Nu
förtiden brukar jag få slippa morgonångesten. Men så idag var den
tillbaka.
Som ett illamående, en knytnäve som har tagit ett fast
grepp kring hjärta, lungor, hals, och inte minst hjärna. Tankarna
rusar omkring i huvudet. Det är som om de tävlar med varandra;
”Lyssna på mig, red ut mig, jag var här först. Mig har du tänkt
på längst. Det är dags att ta tag i mig nu!” Och så försöker
jag sortera, sortera och reda ut en tanke i taget.
Men det är
ungefär lika hopplöst som att få tiden att gå baklänges. Så
fort en tanke börjar närma sig en lösning, kommer det upp
ytterligare ett problem att ta i bejakande.
Jag brukar beskriva det
som att hänga vid ett stup och greppa efter rötter längs branten.
Så fort jag fått ett stadigt tag om en rot så lossnar den från
branten och jag faller handlöst igen. Och så fortsätter det så, i
all oändlighet.
Den frustrationen, det är den jag ständigt lever
med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar