Väl på psykakuten

Igår var jag på psykakuten för första gången i mitt liv.
Det var inte långt så dramatiskt som det låter.
Det var inte direkt akut.
Men det råkar vara så att det är det enda sättet att få kontakt med en psykiater inom allmänvården.

Jag har tidigare gått till en privat psykiater.
Det har varit några dramatiska turer med snabbt in och utsättande av olika mediciner.
Vi har undrat över dessa drastiska beslut. Min familj och jag.

Vid min första depressiva episod för två år sedan sattes Citalopram in. Det visade sig vara en mycket kompatibel medicin för mig.
Hur som, efter några månader bestämde jag mig för att jag var frisk. Jag kontaktade min husläkare och bad om råd inför nedtrappningen.
Han avrådde mig inte att sluta. Som han borde ha gjort.
Och så föll jag igen. Så här i efterhand ser jag att det inte var särskilt oväntat.

Hur som, i med Citalopram igen. Men den här gången funkade inte den dos jag tidigare ätit. Vi tog kontakt med den privata psykiatern som tyckte att vi skulle prova en tilläggsmedicin. Inte höja Citalopram. Nej nej, i med ny antidepressiv fast jag reagerat bra på C innan.
Sedan följde en rad olika tilläggsmediciner med några veckors intervall.

Idag äter jag fyra olika mediciner totalt. Och jag mår precis lika dåligt som innan jag började med dem.

Och så, igår, fick jag prata med en allmänpsykiater.
Hon förstummades av det antal mediciner jag äter. Hon tittade på min journal, sen såg hon på mig med oförstående ögon.
"Jag förväntade mig att se en riktigt sjuk människa när jag läste din journal".

Jahapp.

Det är jag väl också?

Men det spelar inte så stor roll.
Det som spelar roll är att denna psykiater ansåg att jag åt alldeles för många mediciner och dessutom alldeles för höga doser. Och att inte förglömma, alldeles för tung medicin för en så ung människa.

Jahapp.

Kul.

Och hon kunde inte för allt i världen förstå varför jag inte åt Citalopram.

Idag ska jag lämpligt nog till min privata psykdoktor.
Och jag ska propsa på att börja med Citalopram och sluta med den tunga tilläggsmedicinen.
Tror jag.

Eller vad vet jag.

Å andra sidan vet inte den allmäna psykdoktorn hela min historia. Hon vet inte hur jag har mått.
Det vet den andra.
Tänk om psykiatrin skulle fungera ickeförvirrande någon gång.